Ur led är Obama
Olle Svenning: Presidenten liknar en storpolitikens Hamlet
”Jag är motståndare till ett enfaldigt och oreflekterat krig. Ett krig som inte grundas på förnuft utan på raseri, inte på principer utan på politiska manövrer. Jag är emot ett krig utan klara avsikter. Ett krig utan starkt internationellt stöd riskerar sätta hela Mellanöstern i brand och gynna de sämsta, inte de bästa, krafterna i arabvärlden.”
Så uttryckte sig senator Barack Obama den 2 oktober 2002. Han protesterade mot USA:s förestående bombangrepp mot Irak. Poängen med citatet är inte att visa på den djupa konflikten mellan senator Obama och president Obama, mellan fredsaktivisten och krigspresidenten. Komplikationen är en annan: En del av Obama står med stor sannolikhet kvar vid sina antikrigsprinciper från 2002. Olyckligtvis kolliderar de med presidentämbetets maktpolitiska ambitioner.
Med en kliché kan Obama beskrivas som en storpolitikens Hamlet: osäkerhet, tvivel, kluvenheten inför uppdraget att vrida världen rätt igen. En sådan president, dessutom utpräglat intellektuell, kan inte vinna trovärdighet som global krigsledare. Han valdes aldrig på ett sådant mandat. Följaktligen vände sig såväl kongressen som folkopinionen mot hans krigsplaner. Obama har inte förmått mobilisera samma sorts koalition av ”krigsvilliga” som George W Bush. Diktaturen Saudiarabien sluter dock som alltid upp på USA:s sida och feodala Qatar skickar tonvis av vapen och sedlar.
De mest entusiastiska europeiska ledarna, David Cameron och François Hollande, saknar trovärdighet. Det brittiska parlamentet sa nej till den konservative premiärministern. Den gaullistiska
borgerligheten, i perfekt samklang med fransk folkopinion, sänker den socialistiske presidenten och hans krigsentusiasm ännu längre ner i den politiska underjorden.
Det har skett en uppseendeväckande opinionsförskjutning under de decennielånga krigen i Irak och Afghanistan och efter de illa planerade våldsaktionerna mot Libyen. Vanligtvis USA-lojal europeisk borgerlighet vänder sig mot kriget; opinionssiffrorna är bedövande tydliga. Krigspropaganda finns i vänstertidningar som Le Monde och Nouvel Observateur; skeptiker skriver i konservativa Le Figaro och anakronistiskt fördemokratiska Spectator.
Obama drogs mot kriget genom sitt budord: Den som överträder den röda linjen kommer att straffas. Att stiga över linjen betyder detsamma som att använda kemiska vapen. Utrikesminister John Kerry försäkrade att den röda linjen respekterats i snart hundra år. En historieskrivning i strid med amerikansk militär praktik.
Till den stora förbrytelsen - atomvapenbombningar i Hiroshima - kan man lägga andra brott som USA:s napalmbombningar i Vietnam och användning av vit fosfor och cancerframkallande utarmat uran i Irak. På 80-talet hade USA välvilligt överseende med Saddams giftgasmord på kurder. För övrigt med gift tillverkat i New Jersey. Storbritannien svarar numera för en del av den export som i Syrien omvandlas till kemiska stridsmedel.
Ingen kan på allvar betvivla att Bashar al-Assad liksom sin far giftmördat sitt lands medborgare. Med stor sannolikhet har denna bestialiska mordmetod också använts av organisationer som ingår i den heterogena syriska oppositionen. En av de starkaste medlemmarna är terrororganisationen al Nusra, nära knuten till al-Qaida.
Carla del Ponte, en gång åklagare vid Internationella krigsförbrytartribunalen, lämnade i våras en FN-rapport som beskrev den syriska oppositionens användning av kemisk krigföring. Den tystades delvis ned men fick ändå till effekt att USA avstod från att enligt planerna attackera Syrien. Det var oklart vem i Syrien som överträtt den röda linjen. I stället inleddes diplomatiska samtal mellan John Kerry och den ryske utrikesministern Sergej Lavrov. De avbrutna överläggningarna ska enligt planerna snarast återupptas.
Prologen har varit bisarr. Under sina försök att mobilisera en krigsallians försäkrade Kerry att förhandlingar med al-Assad var lika skamliga som München-avtalet med Hitler. Som kontrast till medlöparna mobiliserades den kompromisslöse Churchill, annars en varm anhängare av gaskrig mot befrielserörelser i Mellanöstern. Mycket snart föll Kerry tillbaka i förkrigsårens peace in our time-
ideologi, välsignad av Obama. Kriget ställs in och förhandlingar inleds om den syriska regimen lämnar ifrån sig sina gigantiska innehav av kemiska stridsmedel.
De ideologiska och praktiska konstruktörerna av förhandlingsmodellen är främst paret Putin och Lavrov. Putin, presidenten som Obama tillfälligtvis bojkottade, har vunnit en stor diplomatisk framgång. Kanske den första någonsin. Han nämns av ledande franska historiker som en möjlig Nobel-pristagare.
Putin kan räkna in betydande säkerhetspolitiska framgångar: Det sunniextremistiska hotet mot hans välde tonas ner och USA väljer att inte längre bomba för regimskifte som i Irak och Libyen. Syriens framtid ska bestämmas i diplomatisk samverkan mellan Putin, Obama och Assad.
Freden växer inte ur en stridsspets utan genom förhandlingar, hur motbjudande en del deltagare än kan te sig. Den USA-stödde diktatorn Pinochet tilläts medverka under övergången till demokrati i Chile. Sydafrikas rasistregering förhandlade avvecklingen av apartheid-systemet. Slobodan Milosevic satt i överläggningar med världens ledare i arton månader. När han saboterade en möjlig fredslösning utlöstes bombkriget. Denna yttersta sanktion måste finnas.
Kortsiktigt och taktiskt var Obamas krigsplaner mot Syrien misslyckade och illa genomtänkta. Demokratiprofessorn och skribenten Ian Buruma sammanfattar: ”Att kortsluta FN och inleda ett olagligt krig för att straffa en olaglig handling är ingen lätt politik att försvara.” Inte bara FN kortslöts. Krigsplanerna splittrade EU, G20, den amerikanska kongressen och Arabförbundet.
Med en optimistisk tolkning kan de amerikanska motgångarna leda till grundläggande förändringar av utrikespolitiken. Obama har angett ramarna för den. ”Vi kan inte lösa andra länder inbördeskrig med hjälp av våld och styrka.” Författaren William Greider formulerar samma tanke: ”USA:s säkerhet ökar om landet upphör med att vara världspolis.”
Obama från 2013 skulle kunna försonas med Obama 2002.