Feminister måste sluta kriga om transfrågan
Det går inte att identifiera sig ur ett förtryck
I våras jobbade jag för att Sverige äntligen skulle få en ny könstillhörighetslag. Ingen väntade sig nog att en teknisk men oerhört viktig lagstiftning för en liten grupp personer skulle bli en av vårens största och mest infekterade politiska frågor. För utomstående ser transfrågan ut som ett krig mellan två sidor som inte förmår att förstå eller tolerera varandra. Hur hamnade vi i det här “kulturkriget”?
Jag tar på mig en del av den skulden.
Länge var jag och många andra transpersoner rätt dåliga på att förklara hur jämställdhet och transpersoners rättigheter hör ihop. Det bidrog till en frustration kring transfrågan som är ett av flera skäl till att konservativas “kulturkrig” mot transpersoner fått medvind. Vi transpersoner har samtidigt känt att vi blivit misstrodda, demoniserade och hånade oavsett vad vi gör. Komiker, politiker och media har många gånger behandlat oss som enkla måltavlor.
Under tiotalets feminism blev begrepp som normkritik, intersektionalitet och tolkningsföreträde populära. De är viktiga teoretiska begrepp från feministiska och antirasistiska tänkare. Orden kunde både förklara vår samtid och signalera att man var en bra feminist och antirasist som hängde med i svängarna.
Men i en del kretsar förlorade man spetsen i det som är grunden för Sveriges jämställdhetspolitik. Samhällsproblemen mäns våld mot kvinnor och könsmaktsordningen kan inte sammanfattas som patriarkalt våld mot normbrytande personer.
Tidigare såg jag endast på kön som en identitetsmässig fråga
Ifall du frågat mig runt 2016 till 2018 hade jag nog sagt att man alltid ska försöka uttrycka sig könsneutralt. I bästa fall blir språket lättare att förstå, inkluderar alla och riskerar inte att förstärka könsnormer. Men i värsta fall kan det bli intetsägande och försvåra arbete för både transpersoner och jämställdhet mellan kvinnor och män.
Det behöver inte vara fel att prata om mödravård eller kvinnokliniker så länge som vi transpersoner kan få vård av folk som förstår våra kroppar och respekterar oss. Vissa män kan bli gravida och förtjänar ett gott bemötande i vården. Sedan spelar det inte lika stor roll om det står förlossningsklinik eller mödravårdscentral på byggnaden.
En till knäckfråga är vad kön är för något. Mer kunniga personer än jag har skrivit hyllmeter om ämnet och mer än den här texten hinner avhandla.
Tidigare såg jag endast på kön som en identitetsmässig fråga. Det vill säga att alla har en könsidentitet och att den för cispersoner stämmer överens med könet man tilldelades vid födseln, men inte för transpersoner. Könsidentitet är det minst dåliga ordet vi har för att beskriva varför vissa upplever könsdysfori och andra inte. Tidigare såg en del det som en heltäckande förklaring av kön.
Men det går inte att identifiera sig ur ett förtryck. När flickor könsstympas, tjejer trakasseras och kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden är det inte på grund av hur de identifierar sig, utan för att de är kvinnor. Som en reaktion på detta har många transkritiska kretsar anammat ett rent biologiskt perspektiv på kön, men det fungerar inte heller som en ensam förklaring. Det riskerar dessutom att spela konservativa krafter i händerna och definiera kvinnor enbart utifrån barnafödande.
Kön i vårt samhälle är inte enbart biologiskt av den enkla anledningen att ingen kontrollerar om en person har en livmoder och XX-kromosomer innan man säger “hon”. Transkvinnor kan utsättas för sexism på samma sätt som transmän kan gynnas av könsmaktsordningen. Kön har en social dimension.
Det finns inte en enda heltäckande och användbar definition av kön utan vi måste hålla fler tankar i huvudet samtidigt. Så är det för många saker. Ord som svensk, demokrati eller kärlek har betydelser, men inga heltäckande definitioner. Trots det gör sammanhanget tydligt vad man menar.
Ta det från en kvinna, transperson och radikalfeminist. Det är inte svårt att arbeta för både jämställdhet och transpersoners rättigheter.
När jag diskuterar det här med andra transpersoner får jag ofta medhåll. Många har gjort liknande resor och ändrat uppfattning i samma frågor som jag. Det har aldrig funnits en enda syn på kön hos transpersoner, utan nästan lika många nyanser och perspektiv som det finns transpersoner. Men få av oss är med i det offentliga samtalet. Med tanke på vågen av hat som oftast kommer är det inte konstigt att många undviker att diskutera det offentligt.
Många transpersoner känner sig brända av offentligheten. Det pratas oftast om oss istället för med oss. Det är svårt att veta på förhand om någon med kritiska frågor vill förstå och diskutera, eller anser att transpersoner bara lider av vanföreställningar. Ofta förväntas enskilda transpersoner kunna försvara varför de är trans utifrån psykologiska, filosofiska och biologiska perspektiv. Många vill att vi blottar detaljer om våra liv, kroppar och identiteter. Det är en hög ribba för någon som bara vill bli respekterad för vem den är.
Med dagens högerextremism har vi inte råd att motarbeta varandra
Despoter som Trump, Bolsonaro och Putin har alla begränsat transpersoners rättigheter med motivationen att de kämpar mot “könsideologin”. För dem är transpersoner en ideologisk konstruktion som är menad att upplösa kärnfamiljen, bryta ner samhället och experimentera med barn.
Men det var inte en ideologi som fick mig att komma ut och börja leva ett lyckligare liv. Det enda ideologiskt neutrala för de som kallar det för “könsideologi” hade varit om jag stannade i garderoben hela mitt liv.
Transfrågan är ett sätt för högerextrema att få stöd och splittra progressiva krafter. Ju mer infekterad konflikten blir, desto mer bråkar feminister med varandra och desto svagare blir motståndet mot fascismen.
De flesta vill inte ha den här konflikten om transpersoner utan bara få ett jämställt samhälle där transpersoner mår bra. Med dagens högerextremism har vi inte råd att motarbeta varandra. Vi kan bryta samtidens infekterade debattklimat och med lite självkritik, välvilja och optimism skapa det jämställda samhället fritt från könsnormer vi alla vill ha.
