”Lydnad är ett dödligt gift”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2012-05-16 | Publicerad 2012-05-15
Dagerman-pristagaren Nawal El Saadawi berättar om skrattet och revolutionen i Egypten
Människan behöver befria sig från sin dödsskräck för att kunna göra revolution. Men vi är uppfostrade från födseln till att frukta döden, så hur ska vi då kunna göra oss kvitt vår rädsla?
När jag var barn kunde jag se dödsängeln gå omkring i mörkret. Det var en man som liknade en hyena med ögon av eld och klor av järn. Han liknade djävulen själv.
Min mormor, som var en kvinna från landet, kunde säga att i kväll kommer dödsängeln och tar människornas själar. Ibland såg jag henne sitta upprätt i sin säng mitt i natten och vänta oroligt. Jag frågade henne varför hon inte sov. Då svarade hon att när dödsängeln kommer hittar han henne vaken och går och tar någon annans liv. Jag hörde henne skratta, medan hon höll för munnen, och sedan säga ”Oh Gud, gör så att det blir bra!”. Hon var lika rädd för skrattet som för döden och hon betraktade skratt som något som bådar ont. Det var därför hon bad Gud om att allt måtte bli bra.
I skolan brukade vår religionslärare säga att Gud inte älskar glada människor. Tänk då hur det var för en flicka som skrattade högt! Och för en flicka som dansade till musik och sjöng! Detta var på fyrtiotalet och slöjan var inte obligatorisk för skolflickor. Min far och min mor uppmuntrade mig till musik, dans, sång och idrott. Jag växte upp i en familj som älskade skratt, litteratur, poesi och musik. Det fanns dikter av Abu-Nuwas och Bashar ibn Burd i min fars bibliotek och Episteln av förlåtelse av Abu al-Ala al-Maarri och annat som var förbjudet i skolan. Min far såg till att jag studerade medicin tillsammans med män, för han trodde på att det var bra och stärkande för hälsan och för moralen att blanda könen på universiteten.
När jag blev vuxen och studerade religionshistoria upptäckte jag att kyrkan på medeltiden förbjöd kvinnor att skratta och att skriva eller på annat sätt använda sin kreativitet.
När jag studerade psykiatri förstod jag att kreativiteten och förmågan att bryta dödsskräcken hörde ihop. Jag såg också sambandet mellan glädje, skratt, nöje och kreativitet.
Jag ägnade en del år av mitt liv åt att studera och undervisa om förhållandet mellan kreativitet, olydnad och revolution. Jag såg att rädsla leder till förtryck av intellektuell kritik. Förtryck släcker i sin tur lusten till kreativitet, glädje och skratt. Och allt detta får viljan till uppror mot auktoriteter och revolt att kuvas.
Ända sedan slavepoken har slavar och kvinnor skrämts från att göra uppror och revolt mot orättvisa lagar, konstitutioner och utbildningssystem.
Barn fostras till att vara rädda för bestraffningar – från skolan, från familjen och från staten. Den här rädslan kopplas samman med dödsskräck och skräcken för straff efter döden, fruktan att brinna i helvetet.
Med åren gjorde jag mig fri från barnets rädslor. Jag insåg att dödsskräcken är en illusion, för döden finns inte, eller snarare, när jag dör finns jag inte längre och kan inte känna rädsla.
De flesta barn lär sig dock att lyda auktoriteter i hemmet, i skolan och i samhället, för att komma undan straff.
Lydnad blir en dygd för kvinnor och slavar.
Men lydnad är ett dödligt gift för det kritiska sinnet, för kreativitet, ja för uppror och revolt.
Man kan se lydnaden och underkastelsen i många människors ansikten.
Det räcker med att se på dem som jobbat i den egyptiska regeringen, allt ifrån Ramses den Stores tid till ”Hans Excellens senaste presidenten” (Hosni Mubarak ö a).
En lydig och undergiven människa har ett särskilt kroppsspråk; han ser inte ordergivaren i ögonen, han talar med låg röst, han stammar och han använder uttryck som ”enligt herr presidentens råd”. Minns ni inte alla dessa anställda tjänstemän, byråkrater, ministrar och andra av högre rang, som rabblat sådana fraser som om de var böner?
När du frågar någon av dessa byråkrater, som uppfostrats från barnsben till att vara rädda för kritik mot sina överordnade, hur han kunnat acceptera förnedring och orättvisor, svarar han utan att skämmas: ”Jag blev beordrad, jag är Abd Al Maamour” (vilket betyder ”den som lyder den som fått order” ö a). Förleden Abd betyder ju tjänare och slav och tänk bara, så många namn i vårt land som härstammar från ordet slaveri!
Dessa byråkrater som är så lydiga och väluppfostrade inför sina chefer förvandlas till lejon och hyenor inför sina underordnade. De vänder blicken upp mot himlen och rösten höjs till skyarna.
Kvinnliga byråkraters ansikten skiljer sig inte från männens fast kvinnorna slår ner blicken ännu mer, speciellt de som är gifta. Och ansiktena hos de kvinnor som köar för att köpa kycklingar skiljer sig inte från dem som står i kö för att rösta i allmänna val. De är alla bleka i hyn och i deras fett samlas rädslan för det okända, för döden, för sjukdomar, för att förlora jobbet, för skilsmässohandlingar som oväntat kan komma med posten och rädslan för en hustru nummer två, tre eller fyra.
En journalist frågade mig nyligen varför kvinnor inte lyckades i valet (kvinnor fick bara en procent av rösterna) trots att majoriteten av dem som köade för att rösta var kvinnor. Jag svarade att orsaken var deras rädsla för döden och skrattet. Journalisten skrattade och frågade hur det ena hänger ihop med det andra.
Jag svarade att skrattet uppmuntrar till uppror och revolt mot all rädsla, till och med fruktan för döden.
Under valet gick kvinnorna ut ur sina hus på befallning av sina män, för att rösta på män, av rädsla för män. Kvinnor (i Egypten) har inte någon politisk plattform eller något kvinnoförbund och det finns inga klausuler i konstitutionen som stadgar kvinnors rättigheter, trots att de utgör hälften av befolkningen. Allt sådant är förbjudet enligt lag och Sharia.
Journalisten frågade mig också vad jag skulle vilja ha för nya klausuler i konstitutionen. Jag sa att jag vill ha ett avsnitt som uppmuntrar barn, både flickor och pojkar, till glädje och skratt, till kreativitet och obegränsad fantasi och till att inte frukta döden.
Nawal El Saadawi
Översättning: Nedjma Boucheloukh, journalist med rötter i Algeriet. Artikeln har varit publicerad i den egyptiska tidningen Al-Masry Al-Youm (10 januari) under rubriken ”al-dostor .. al-nisaa .. al-khawf min al-mawt”.