Peak Brahms
Martin Aagård avslöjar vem som egentligen sitter på makten över den klassiska musiken
Den klassiska musiken börjar allt mer påminna om fotbollsvärlden. Stora internationella stjärnor köps och säljs för fantasisummor. Pengarna styr och fansen och spelarna har fått allt mindre att säga till om.
De som verkligen bestämmer vad och hur det ska spelas är agenterna.
Men det börjar muttras i leden.
Är det verkligen meningen att vi bara ska spela… Brahms?
Enligt en pinfärsk undersökning upptas den största delen av svenska symfoniorkestrars tid åt att spela verk av just Johannes Brahms (1833-1897). Känd för att vara lutheran, storslagen och ständigt pank. Ludvig van Beethoven och Wolfgang Amadeus Mozart spelas visserligen lite oftare, men eftersom Brahms skrev så himla långa symfonier ägnar svenska orkestermusiker mest tid åt att traggla sig igenom just hans noter.
Varför är just Brahms så populär?
Kan det vara så att Brahms skrev den absolut bästa musiken någonsin och att vi aldrig får sluta spela Brahms för då dör en enhörning?
Det är visserligen möjligt, men det kan också finnas alternativa förklaringar. Till exempel att internationella musikagenturer använder svenska orkestrar som en sorts träningsläger för sina dirigenter och mer eller mindre tvingar publiken att lyssna på romantisk musik från 1800-talet.
Vi återkommer till det.
Tillsammans med organisationen KVAST (Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare) har Föreningen svenska tonsättare undersökt vad som egentligen spelas i svenska konserthus genom att mäta durata, alltså antalet spelade minuter av olika kompositörer. Och resultatet är milt uttryckt chockerande. Klassisk musik är en extrem kulturform i jämförelse med många andra.
96,2 procent av musiken hade komponerats av män. 3,8 procent av kvinnor. Som en jämförelse består 70 procent av de artister som bokats på sommarens popfestivaler av ”mansdominerade” band enligt organisationen Jämställd festival. En siffra organisationen är väldigt upprörd över och kämpar hårt för att förändra.
För snart tio år sedan satte den statliga Orkesterutredningen fingret på problemet, men mycket lite har hänt sedan dess.
Men symfoniorkestrarna gillar inte bara män, de gillar framför allt tysktalande män. 41 procent av låtarna hade komponerats av tyskar eller österrikare. Näst mest populära (12,9 procent) var de ryska männen. Endast 10,2 procent av musiken var skriven av svenska tonsättare.
Och du har säkert redan gissat det - allra mest populära är döda, tysktalande män. Helst med fluffiga frisyrer. Mindre än 20 procent av musiken hade komponerats efter 1950. 55 procent var över 120 år gammal. Endast två procent var helt färsk.
Mest tyskvänliga är Kungliga Filharmoniska orkestern som spelade nästan 24 timmar tysk musik säsongen 2014-2015, vilket är svenskt rekord. Det var egentligen bara Göteborgsoperan som stack ut genom att spela både mycket svenskt och samtida, vilket i och för sig beror på att de framförde Kristina från Duvemåla av de svenska tonsättarna Björn och Benny.
Det här förvånar troligen ingen.
Så här har det ju alltid varit.
Symfoniorkestrarna är ett speciellt kulturellt fenomen. Publiken är gammal och deras smak konservativ. Och det är väl inget fel på Brahms? Det tillhör ju kulturarvet?
– Den klassiska musiken är betydligt mindre varierad än en vanlig reklamradiostation, hävdar Martin Q Larsson, ordförande i Föreningen svenska tonsättare. Han är part i målet eftersom hans jobb är att se till att levande upphovsmän får lite större uppmärksamhet än döda, vilket tillhör vanligheterna inom de flesta andra underhållningsformer.
– En reklamstation snurrar runt ungefär 2000 låtar och byter ut två procent av repertoaren varje år. Den klassiska musiken består av ett par hundra verk som nästan aldrig byts ut.
Man kan tycka att orkestrarna får väl spela vad de vill. Det är ingen som tvingas gå dit och lyssna. Ett argument som håller i USA, där många orkestrar är privata. Men 95 procent av svenska statliga medel till musik används till orkestermusiken, enligt Martin Q Larsson. Och de statliga och kommunala kulturpengarna måste ha ett syfte, menar han. Vi måste ställa oss frågan varför vi spelar Brahms. Att det alltid varit så är knappast ett argument.
Och den bistra sanningen är det har allt mindre med kulturarvet att göra. Det beror inte ens på att musikerna eller publiken tycker att Brahms är särskilt bra.
Makten över repertoaren håller nämligen på att försvinna från orkestrarna, konserthusledningarna och kulturpolitikerna. För det finns betydligt viktigare namn än Brahms och Beethoven att lägga på minnet om man ska förstå den klassiska musiken i dag: Harrison Parrott, Askonas Holt, Crescendi, Maestro, Van Walsum, eller varför inte Schmid?
Nej, det är inte några mindre kända italienska tonsättare utan några av de största agenturerna för klassisk musik.
Orkestermusiken är helt och hållet i händerna på dessa agenturer som har de största dirigenterna och solisterna i sina stall.
Deras transfereringar är lika hett debatterade som anfallspelare i italienska ligan.
När till exempel Gustavo Dudamel, en dirigent som tar runt 400 000 kronor per konsert (varav agenten får 15 procent) för några år sedan värvades till Van Walsum från Askonas Holt blev det lika upprörda stämningar som när Zlatan gick från Inter till Milan.
”Om artisterna skiter på oss efter att vi har investerat i dem kan det bli ganska smutsigt”, förklarade Askonas Holts ägare Martin Campbell-White det höga tonläget i en intervju med The Times.
Och vill en svensk orkester hyra in en viss dirigent, eller en viss solist, får de ofta ställa upp på agentens hårda villkor. Vill orkestern ha Valerij Gergiev, tvingas de ta tre solister på köpet som ska spela bestämda verk. Att träna in ett helt nytt verk kostar repetitionstid, och solistens tid är pengar som agenten förlorar. Därför spelar man det solisten redan kan.
Endast två svenska orkestrar har i dag svenska chefsdirigenter. De övriga är spanjorer, fransmän, britter, amerikaner, flera finnar, en norsk, en dansk och en est.
Nej, ingen är kvinna.
Och innan Aftonbladets mest ihärdiga insändarskribenter hör av sig vill jag bara säga att det här inte beror på det mångkulturella samhället. Svenska dirigenter är knappast bättre än finska eller brittiska. Klassisk musik är en proffsliga och i sportvärlden lyfts ju inga ögonbryn om Gefle IF värvar en utlänning.
Men det får samtidigt vissa konsekvenser.
Stafettdirigenterna kan vara chefsdirigenter i flera orkestrar samtidigt, och stannar inte särskilt länge innan de drar vidare. Och en dirigent med siktet inställt på att bli en världsstjärna måste dessutom ha hela den stora klassiska repertoaren på sitt CV.
Därför är deras agenter angelägna om att de spelar igenom Brahms samtliga symfonier när de gästspelar i Helsingborgs symfoniorkester. Det ökar värdet på dirigenten och gör det i slutändan lättare för agenturen att sälja honom (det är som sagt nästan aldrig en hon).
– Har du en chefsdirigent från en prestigefylld agentur är de inte intresserade av att spela Alfvén eller Ludvig Norman, för det är inget som imponerar utomlands, säger en musiker med insyn.
Flera jag pratar med vill inte yttra sig offentligt. Klassisk musik är en liten bransch och marknaden är tuff. Det är oerhört lätt hamna i onåd hos svenska orkestrar och det är svårt nog att få jobb som det är, förklarar en artist som föredrar att vara anonym.
Martin Q Larsson tar ett exempel på hur absurd situationen kan bli.
Göteborgssymfonikerna besökte för några år sedan Stockholm med en konsert som skulle vara ett reklamjippo för rikets andra stad. Det serverades makrill, delades ut broschyrer och tjôtades om Liseberg och Avenyn. Orkestern spelade självklart verk av göteborgsprofilerna Richard Strauss och Joseph Haydn.
På frågan om varför, fick Larsson svaret att dirigenten Dudamel just då skulle spela samma musik i sin andra, orkester i San Francisco och att han inte hann repa in något nytt. Göteborgsorkestern lade med andra ord en kvarts miljon på en dirigent som använde dem som övningsorkester.
Vad är då alternativet?
Är inte den moderna konstmusiken extremt jobbig och konstig? Ingen vill väl ändå höra den?
Larsson menar att så inte alls är fallet. Tvärtom. Konstmusiken från 1970-talet kanske gav branschen dåligt rykte, men i dag låter det inte alls särskilt konstigt.
– Det låter som vanlig klassisk musik. Publiken vet inte ens om de vill ha den nya musiken, för de har aldrig fått höra den.
