En sång för Sonja
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-07-18 | Publicerad 2011-07-16
Det är lätt att glömma bort tidsandan och dess betydelse. Man blir äldre, lever i nuet, märker inte från dag till dag de glidningar som samhälle, kultur och konst genomgår. Så dyker en oväntad påminnelse upp. På en gata i Stockholm kom några ungdomar fram och började prata.
– Vi vill bara hälsa, vi bor i kollektivet Vita Hästen i Bromma. Du får gärna titta in. Du har ju varit där förr.
Det var en viktig påminnelse. Året var 1970. Somliga bodde i kollektiv. De flesta rökte under större delen av sin vakna tid. På fester och på restauranger var röken så tät att ögonen rann. Detta vållade inga protester. Men rök i form av bilavgaser började väcka opposition. Aktivister från Alternativ stad kunde blockera en gata med likkistor i papier maché och plakat om att bly i bensin gör barn hjärnskadade. Bilister blev vansinniga av vrede; de kom ju för sent till sina jobb. En bildörr kunde öppnas, ut kunde en bilförare rusa med håret på ända, han kunde skrika klipp er era djävlar och slå närmaste aktivist på käften. Utbrändhet var ett okänt ord men företeelsen existerade under andra namn, som nervsammanbrott.
Konstnären Lasse Hillersberg och jag jobbade med ett projekt som skulle visas på konstmuséet Louisiana i Danmark. Detta var före videoinstallationernas tid och vår teknik bestod av en karusellprojektor med runt magasin för 80 diabilder. Bildspelet skulle heta The American Dream och jag tog bilderna. Förutom Hillersberg själv, som gjort manuset, var konstnären Linda Gustafsson-Nameth med som aktör. Hon hade på sig kaninöron av papp, för att på ett skämtsamt sätt likna en Playboy-bunny.
Det jag nu beskriver, som gjordes på kollektivet Vita Hästens vind, är typiskt för 1970. Vietnamkriget pågick fortfarande. Demonstrationer var vanliga, med plakat som USA ut ur Vietnam. Till och med Olof Palme deltog, ett par år senare.
Och här, i de mörka oinredda vindsutrymmena, smyger Hillersberg fram medan jag knäpper bild efter bild. Iklädd Nixon-mask närmar han sig den skenbart sovande Linda. Han har en stor kniv i handen. Kniven blixtrar i mörkret, han hugger henne, blod syns.
– Vad har jag gjort? skriker Nixon, hamnar i elektriska stolen, allt börjar om igen, kniven höjs – så som det kan göra med hjälp av ett roterande bildmagasin. I ett makabert mellanspel förekommer Franklin D. Roosevelt.
Då och då gick Lasse och jag ner till bottenvåningen för att dricka te. Kaffe var mot kollektivets ideologi, om jag inte minns fel. Vid köksbordet satt Sonja Åkesson och kedjerökte. I kylskåpet fanns inte så mycket, Vita Hästens medlemmar var vegetarianer. Så gick vi upp på vinden igen och fortsatte vårt jobb, som liknade en filminspelning i miniformat.
Nixons dröm var en mardröm där åtrå byttes ut mot skräck. Bilderna blev senare stulna på Louisiana och varje bild fanns bara i ett exemplar, som det är med diapositiv.
Jag kom att jobba lite med Sonja under det tidiga sjuttiotalet. Med tv-serien Tårtan, men också vid ett tidigare tillfälle. När hon skulle läsa dikter på Gröna Lund ville hon ha några musiker som spelade i bakgrunden. Det blev Kjell Westling, Tore Berger och jag själv. Vi var medlemmar i proggbandet Blå Tåget.
Den lokal som Sonja och vi musiker tilldelades var Varieté Pigalle, en sliten stripteaseteater som senare lades ner. Till Pigalle hörde en utropare vars namn jag glömt, en kvarleva från trettiotalets subkulturella varietéer. Han hade teatralt sätt, gäll röst, blanksliten kostym och en flint överkammad med några få strån.
Han förde Åkesson-truppen till Gröna Lunds stora scen där vi fick gå in och visa oss för publiken, som reklam för Sonjas diktläsning. Vi passerade ett sminkbord där Charlie Rivel, clownen, satt och målade sitt ansikte vitt.
Vår reklamentré gick fort och vi visades ut igen på ett snöpligt sätt. Tillbaka på Pigalle presenterade utroparen Sonja för den fåtaliga publiken. Alltsammans var
absurt. Han var van att presentera striptease, ingenting annat. Föreställningen började. Sonja läste med stark och något brusten stämma.
Vara Vit Mans slav. Vit Man vara snäll ibland, javisst dammsuga golven och spela kort med barnen i Helgen.
Kjell Westling, som inte är i livet längre, spelade några underbart vackra musikslingor på sin sopransax. När jag brölade fram några atonala toner på trombonen ryckte Sonja till och höjde rösten. Hon hade nog tänkt sig känslig och diskret jazz.
Vit Man vara på för jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.
Vit Man inte tåla slarv. Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.
Vara Vit Mans slav.
Nu började jag få kläm på det hela, det var fråga om ljudeffekter. Toner som närmar sig afrikanska elefanters språk. Till sådant passar trombon bra. Det blev något som påminde om Djur i Afrika av Öyvind Fahlström.
Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Tut-tut-brööl, tut-tut-brööl. Bom Bom. Minns ni King Kong, den gamla versionen från 1930-talet? Bom-bom-king-kong-kong-kong.
Sonja fortsatte, hon stod orörlig, hon verkade stärkt av ljudkulissens stökiga karaktär.
Vit Man köpa hustru. Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.
Jag försökte dämpa ljudet från mitt överdimensionerade instrument och det var inte första och inte sista gången som jag bittert ångrade att jag aldrig lärt mig spela. Publiken reagerade inte alls.
Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annan Mans barn?
Vara Vit Mans slav.
Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav.
Applåderna var tveksamma. När stora saker händer inom kulturen kan det ske helt obemärkt. Det kan, som här, vara fråga om en magisk kväll, men de magiska ögonblicken är senare för evigt borta. De går inte att köpa, ännu mindre att sälja. Varken vi musiker, utroparen eller publiken förstod vad som skedde. Installationer, performance, relationell konst, feminism – Sonja var en föregångskvinna, en pionjär, ett geni, en kedjerökare som 1970 var 44 år gammal och hade sju år kvar att leva.
Föreställningen fortsatte i ungefär en timme. Jag hade dämpat mig och övergått till minimalistiska svaga toner. Tyckte jag själv. Sonja och vi musiker tog Djurgårdsfärjan till stan. Vi skildes åt utan att säga så mycket. Sonja var som alltid lite frånvarande. Det dröjde två år innan jag träffade henne igen.
Det handlar förstås om Tårtan som Håkan Alexandersson och jag spelade in 1972 i ett gammalt bageri på Hornsgatan i Stockholm. Serien börjar med att sjömännen Hilding, Janos och Frasse stiger i land vid Söder Mälarstrand. De spelas av Mats G. Bengtsson, Jan Lööf och Krister Broberg. De går in i ett bageri för att köpa bullar.
Den depressiva bageriinnehaverskan spelas av Sonja Åkesson. Hon hade själv stått bakom bageridisk i yngre dagar. De 14 avsnitten tillkom så här: Håkan och jag satt på söndagarna i vårt lilla kontor och skrev utkast till veckans avsnitt. Sedan filmade vi varje eftermiddag från måndag till lördag. På förmiddagarna repeterade vi. Våra aktörer tvingades då att själva formulera sina repliker. Detta var de missnöjda med och de var motsträviga när de skulle gå in framför kameran.
Jag hade köpt en expeditrock av nylon till Sonja, som hade sitt blonda hår hängande så att det ibland dolde ansiktet. Jag minns den härliga känslan när jag hjälpte henne på med rocken. Hon blev förvandlad och kunde gå in i rollen, som passade hennes personlighet perfekt. Hon hade en god artikulation och yttrade varje replik med dyster trovärdighet.
De tre sjömännen kommer in i bageriet. Sonja står bakom disken. I denna ser man aptitliga bullar och vetelängder. I själva verket gamla torra varor som jag fått gratis på ett riktigt bageri och sedan lackerat med zaponlack.
Janos, i skrynklig kostym, säger: Goddag lilla frun! Det var ett väldigt trevligt bageri det här, det måste vara skojigt att stå så här, va?
Sonja: Nej, det är faktiskt inte roligt, jag tycker inte att det är roligt.
Janos: Men när det kommer in kunder. Och så en massa gott, som ligger här.
Sonja: Nej, det är inte mycket kunder.
Hilding: Men gott!
Sonja: Ja, gott, men det är inte nyttigt, det är det inte.
Janos: Inte? Ja, då ska damen tänka på oss. Vi är tre sjömän som varit till sjöss, såna här sailors, va. Och nu har vi gått i land, vi har tröttnat på sjön.
Frasse: Och hungriga är vi också.
Hilding: Där fick vi bara såna där skeppsskorpor.
Sonja: Men då ska ni ha nån mat väl, ni ska inte ha det här. Nej.
Janos: Tårtan ser god ut.
Sonja: Tårta? Jag tycker ni ska äta fisk eller nåt sånt.
Janos: Nej, nej, vi ska ha nåt sött och gott. Hur mycket har du Hilding?
Hilding: Jag har bara 1:35.
Janos: Vad kostar tårtan?
Sonja: Den kostar 8:50.
Hilding: Det har vi inte.
Janos: Vad säger ni om dom här?
Frasse: Eller kanske ...
Sonja: Jag vet inte. Vad ska ni ha för någonting? Har ni bestämt er?
Janos: Dom här, med gult på.
Sonja: Nej. Jag har inga påsar. Jag kan inte sälja dom.
Frasse: Kan ni inte lägga dom i en sån här kartong då?
Sonja: Ja du. Kan du hjälpa mig, jag når inte upp.
Frasse försöker hjälpa till. Kartonger rasar ner. I en tagning får Sonja en kartong över huvudet.
Hon blir inpackad på ett roligt sätt men den tagningen avbröts och finns inte med i filmen.
Sonja: Jag är ganska trött på det här. Vill ni ha det?
Frasse: Wienerbröden?
Sonja: Nej, vill ni ha hela bageriet. Jag är faktiskt trött, jag har ont i öronen också.
Och på den vägen blev det. Sonja fick tvåhundra kronor och en lunch. Hon var värd oändligt mycket mer. Tårtan sändes i TV2 för första gången 1973. Serien var först hatad, sedan blev den älskad. Båda reaktionerna är överdrivna, som jag ser det.
Håkan och jag tyckte att vi arbetade i en solid tradition från Buster Keatons storhetstid omkring 1930. Vi kallade det den skämtfria humorn.
Carl Johan De Geer
