Pressen är inte lagens väktare
Petter Larsson om när medier samarbetar med polisen
Ska medierna gå polisens ärenden? Frågan har åter blivit aktuell i Tyskland efter förra sommarens G20-kravaller i Hamburg.
På förfrågan från polisen – men helt utan tvång – lämnade flera medier ut videomaterial de redan publicerat, ibland i bättre upplösning, så att personer lättare skulle kunna identifieras. Några gick längre, och bistod polisen med allt sitt råmaterial.
I vintras gick polisen ut med bilder på 104 oidentifierade personer som misstänktes för brott under kravallerna. Flera medier stod åter villigt till tjänst och publicerade bilderna. En av de misstänkta var en 17-åring, som tidningen Bild döpte till ”Kravall-Barbie” och bland de 104 fanns möjligen en del helt oskyldiga. Nu brännmärktes de för livet. Det senaste fallet gäller en person som åtalas för att riktat en laserpekare mot en polishelikopter. I en tidningsintervju tog hans partner honom i försvar, men bekräftade därmed indirekt hans skuld – något hon sedan tog tillbaka i polisförhör. På eget bevåg ställde då tidningens reportrar upp som vittnen för åklagaren.
Vän av ordning kan naturligtvis tycka det är bra om pressen kan hjälpa polisen att ställa brottslingar inför rätta. Men för medierna är det katastrofalt. Vem låter sig intervjuas nästa gång? Vem låter sig fotas eller filmas? Om man vet att materialet snart hamnat på närmsta polisstation. Och hur länge dröjer det innan reportrar betraktas som hjälppoliser och blir angripna?
