Lill-Babs fick Åsa Moberg att se rött
Klas Gustafson om vänstern, Lill-Babs och politiska slagträn
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2018-05-28 | Publicerad 2018-04-12
Om Lill-Babs talade alla gott även medan hon levde, skrev Anna Andersson i Aftonbladets kultur- och nöjesbilaga den 6 april. Det är inte alldeles sant.
Sommaren 1972 reste Aftonbladets Åsa Moberg till folkparken i Gävle och hörde Lill-Babs sjunga. Efteråt beskrev hon showen som ett högerextremistiskt handlingsprogram: ”Mot kvinnornas frigörelse, för USA:s krig i Indokina, mot jämlikhet, för idealen från sekelskiftet.” Det var inte avsett som beröm.
Klädd i jättelik skär nylonperuk sjöng Lill-Babs: ”En annan är nog inte nån sån där jämlikhetstjej. Jag tycker om att vara svag när en kille är stark.” Moberg såg henne pluta med läpparna och sjunga: ”Du är kvinna av i dag, är det så fel att vara söt? En man som skämmer bort dig, måste han vara ett nöt?”
Det var Lill-Babs första egna sångtext. ”Jag skrev låten i turnébussen på väg till Kisa. Grabbarna tyckte den var bra”, sa hon när Aftonbladet bad henne kommentera Åsa Mobergs kritik. Reaktionär ansåg hon sig inte vara: ”Jag är inte alls emot kvinnans frigörelse.” Däremot tyckte hon att Moberg saknade humor.
Några månader senare sammanförde tidningen kombattanterna. De skakade hand, men överens blev de inte. ”Jag kan inte alls se att mina sånger är politiska. De är endast till för att människor ska få en stunds underhållning och känna sig glada”, sa Lill-Babs. ”Det är naivt av Lill-Babs att påstå att hon inte framträder politiskt. Allt hon sjunger om och säger är politiskt eftersom det påverkar människor i deras ställningstagande och inställning till samhället”, sa Åsa Moberg.
Alla talade alltså inte gott om Lill-Babs medan hon levde. Efter sin död utnyttjas hon som politiskt slagträ mot den mytiska 70-talsvänstern. ”Hennes stora synd var att hon sågs som opolitisk i en genompolitisk tid”, påstår Erik Helmerson på Dagens Nyheters ledarsida den 3 april och hänvisar till Åsa Mobergs kolumn, trots att hennes hela poäng ju var att artisten Lill-Babs framträdde som politisk agitator.
Det hade Helmerson förstått, om han läst kolumnen i stället för att citera en illa underbyggd källa, som både bommar årtalet och citerar fel.
Klas Gustafson