Radiostörning
Magnus Ringgren om snuttig och okunnig kulturbevakning i SR
Tunnlarna i partikelacceleratorn CERN i Schweiz löper hundra meter under upplysningsfilosofen Voltaires slott. Bättre bild kan knappast tänkas för att vi fortfarande lever i upplysningens epok. Toleransen och vetenskapen har sina rötter i Voltaires 1700-tal, men har de nått vägs ände 250 år senare?
Man kan lära sig mycket av radion. Just detta lärde jag mig i Fredrik Wadströms utmärkta serie Var slutar friheten? som tog ett stort grepp om världen efter attentatet mot Charlie Hebdo. Det var radio när den är som bäst: fantasifull, kompetent, tankeväckande. Nästan alla de bästa kulturmedarbetarna på SR var med.
Jag är radiot, ibland känns det som om jag lyssnar 25 timmar om dygnet. Jag var barn på landet tillsammans med en ståtlig AGA-låda med grönt öga. Under skoltiden var transistorn min ständiga följeslagare. Numera blir det både liten elegant FM-apparat vid sängen, internetradio via datorn (när ljudkvaliteten inte är så viktig) och kabelburen radio in i stereoanläggningen. Public service består mig med en stor del av min världsbild, men tv har aldrig lyckats få makt över mig.
Sveriges Radio har högst trovärdighet i mätning efter mätning. Vad gäller nyheter finns det ingen som slår SR. Men vad når mig i kulturväg? Mycket är oerhört bra, men i den förändringens tid som alla medier genomlever börjar det svaja lite. Man tycks trevande söka en ny publik medan man ibland glömmer bort den man redan har. Den reellt existerande publiken efterfrågar – ty så har SR fostrat den i decennier – kvalitet, kunskap och fördjupning medan SR:s nysatsningar bjuder trevlig lättglömd yta som i Roger Wilsons pratshow på fredagarna.
Kulturnytt sänder dagligen åtskilliga korta program i P1, några färre i P2 och P4 – många snuttar blir det. Obs, den urgamla kulturkvarten, sänds måndag till fredag – på onsdagarna i en längre magasinsversion. En kulturdokumentär på trekvart går på måndagarna, ett kritikprogram på tisdagarna och ett filmmagasin på fredagarna. Lundströms bokradio, en lite blekare version av ett blekt Babel i tv, sänds på lördagsmorgnar. Dokumentärer och teater hör också till kulturutbudet, och man får inte glömma Dagens dikt – kanske världens äldsta radioprogram – och radioföljetongen.
Gängse nyhetsjournalistik regerar i Kulturnytt. Kritiken får stå tillbaka som överallt annars. Man sysslar med det organisatoriska kring kulturen, inte i första hand med det estetiska innehållet. På så sätt blir det lättare för allmänjournalister att hantera fältet, ty det är såna man rekryterar.
Kulturredaktioner brukar annars vara friare i sina värvningar. Tänk om radion kunde hitta några goda författare eller yngre disputerade forskare (ingen garanti för klokskap förstås men en bit på väg) som man så ofta gör på de stora tidningarna!
Journalisthögskolorna är inte de bästa plantskolorna för kulturjournalister; här krävs specialintresse och insikt. Man kan inte slå upp i databaserna vad man ska tycka om Robert Musil, man måste läsa honom. Medarbetarskaran på radion åldras långsamt men obevekligt. Återväxten måste säkras, men återväxt är också vägval.
Telegramstilen dominerar i Kulturnytt, och den gnisslar mot kritiken som har och bör ha ett helt annat tonfall. Sammanhang och långa linjer får svårt att bli sedda. Rent komiskt blev det häromveckan när ett genomarbetat reportage på kanske tio minuter styckades upp i tre snuttar och förvandlades till ”reportageserie”. Det handlade om uppslagsverkens död i bokform och återuppståndelse på nätet.
Dagens eko har ofta egna nyheter som ekar i övriga medier. Kulturradion har aldrig sånt och initierar nästan aldrig en debatt. Man kommenterar bara de som startat någon annanstans. Detta hörs tydligast i Obs. Mycket tänkvärda saker kan dyka upp i programmet, men ofta känner man igen det mesta från de hippaste kurserna på de hippaste högskolorna.
Med det osmälta tankegodset brukar följa stor tvärsäkerhet och det som Adorno kallade för ”egentlighetsjargong”. Vad Obs säger är alltid det rätta. Tonfallet blir belärande, och sådant främjar inte dialogen. Man kan observera att det klokaste som sagts i SR om den hetsiga debatten kring politik och konst inte kommit från kulturredaktionen utan i Filosofiska rummet (31 maj).
Svensk radio har ända sedan 50-talet en tradition av radioegen konst, av gestaltning helt enkelt. Här skapades den gren av den elektroakustiska musiken som kallas textljud-kompositioner. Här gjorde Öyvind Fahlström sina klassiska och fortfarande uppseendeväckande radikala ljudverk Fåglar i Sverige och Den helige Torsten Nilsson. Bengt Emil Johnson var producent på musikradion. Erik Beckman förnyade radiodramatiken. Av allt detta finns nästan ingenting kvar, jo kanske en liten ynka stump i P2.
Fram till för inte så länge sedan sorterades dokumentärerna under Radioteatern. Nu styrs de av en rent journalistisk estetik. Jag tror att genrens nestor Britt Edwall (hon har nyss fyllt 80 och en del har sänts i repris på nätterna) med sitt egensinne och sin passion för mediet i dag skulle bli refuserad. Dokumentären får en allt starkare estetisk profil i andra medier medan den i radion låses in hos Ekot. De svenska program som vinner internationella priser i dag är inte konst utan reportage.
Sen är det kunskaperna, de bristande kunskaperna. Gnäll blir tyvärr nödvändigt, och iakttagelserna gäller inte bara kulturredaktionen. Man kan inte uttala franska namn. Inte alla har grepp om hur Auschwitz uttalas vilket jag finner om inte annat så oartigt. Man tror att Fänrik Ståls sägner är en roman – Runeberg skrev en diktsvit eller en ”romanscykel” som man kanske sa på hans tid.
Jag skulle föreslå en obligatorisk kurs för folk som kan hamna framför en mikrofon i grundläggande tyska och franska uttalsregler. Gärna lite latin därtill. Samt en allvarlig uppmaning till folk som inte kan saker att fråga andra i radiohuset som kan – de finns.
Man skulle slippa sånt som att Theodor Fontane, han som skrev romanförlagan till Fassbinders film Effie Briest, vips förvandlas från tysk till fransk författare. Det skedde i Stil, ett annars mycket fint program om design och mode som närmat sig mer allmän kulturhistoria. Det är nog snart dags för Susanne Ljung
att göra några matiga timmar om Walter Benjamin (tysk, och inte amerikansk författare).
Detta med språken och kunskaperna handlar inte i första hand om kulturkonservatism utan om trovärdighet. Annars är ju kulturkonservatismen hemlös, inte minst i borgerligheten. Jag anser att vänstern bör ta upp den tråden.
Historien behandlas lite förstrött, den tycks börja när nätet slog igenom för tjugo år sen. Detta speglas i ämnesvalen. Undantag finns – några gamla rävar älskar fortfarande det gamla Europa och skaffar sig skoskav under roligt och bildat samtal på vandring till Santiago de Compostela.
En modell för hur det historiska siktdjupet kunde ökas har jag hittat i podvärlden. I En svensk tiger gör Henrik Arnstad och Ola Larsmo den sortens dykningar ner i exempelvis rasismens och yttrandefrihetens historia som till och med vet om att Voltaires 1700-tal har existerat. Men denna pod görs tyvärr utanför SR:s revir.
Annars gödslar SR med poddar, roliga ibland men oftare ganska likgiltiga. Ett par bör dock lyftas fram. Kerstin Berggrens genomarbetade konstnärsintervjuer i Spotlight bygger på en gedigen kulturjournalistisk erfarenhet. En jätteserie om svensk musikhistoria lever ett undanskymt liv i podvärlden – den borde blivit en universitetskurs på distans! Jag saknar folkbildningsuppdraget, det som en gång gav stadga åt radion när mediet var ungt.
Utomlands finns på en del håll lyssnar- och tittarorganisationer som går i dialog med public service-bolagen om deras utbud. Sånt saknar vi.
Radiokritiken i tidningarna är sen länge avskaffad – jag tror att Svenska Dagbladet höll ut längst. Inte heller i spalterna finns en dialogpartner för SR. Man talar ut i luften. Det är dags att ge svar ibland. Framtidsfrågorna är akuta.
Hur ska radion orka hålla emot trycket från den rörliga bilden? Hur ska kulturen se ut i radion framöver? Hur balansera gestaltning och journalistik? Hur ska radion nå oss – via FM eller DAB+ eller, som en del fundamentalister vill, via nätet? Måste public service rustas ner för att hamna på nivå med kommersiella medier som inte orkar hålla rimlig kvalitet?
