Filmkritikens snäva mallar kan brytas
Hynek Pallas svarar Jon Asp i debatten om filmkritik
DEBATT Är kritikerkåren för snäll mot svensk film? Debatten om välvilliga kritiker som strösslar stjärnor över inhemska produktioner är inte ny. För nio år sedan var det Ulrika Kärnborg som skyllde den svenska filmkrisen på kritiker som Bagdad-Bob-ljuger (Aftonbladet Kultur 23 nov 2010). Den här gången är det Jon Asp som menar att vi har blivit en hejarklack.
Det finns som Asp visar filmer som talar för den saken. Som oförståeligt hyllade Aniara. Men han hade inte behövt gå särskilt långt tillbaka i den svenska repertoaren för att hitta en film av en hyllad regissör med respekterade skådespelare för att se motsatsen: Lisa Langseths Euphoria (med Charlotte Rampling och Alicia Vikander) har ett betygindex på 2,83.
Det är sämre än Sune vs Sune.
En del av Asps ärende är att påpeka att kritiker underkastar sig politisk angelägenhet och blundar för utförandet. Paradexemplen är filmerna Goliat och Amatörer som ställs mot Peter Grönlunds respektive Gabriela Pichlers debutfilmer Tjuvheder och Äta, sova, dö. Med den retoriskt framkastade frågan ”hur ofta når de faktiskt samma höga nivå som de regissörernas debutfilmer” är det som om Asps åsikt, till skillnad från ”hejarklackens”, var objektiv.
Men nog når dessa filmer höga nivåer – på andra sätt. För apropå likriktning så är det förträffligt om kritiker inte bara suktar efter att en regissör ska stampa kring sitt första lyckade konstverk. Goliat är en bättre genomförd film och ett skickligare drama. Amatörer uppfattade jag som så pass unik att jag bad Expressen Kultur om att få skriva en utförligare text – som inte är en recension (14 mars 2018).
Kanske är det därför som Asp inte refererar till ämnet för min text , samt kapar den mening han citerar? För mitt ärende var att använda Amatörer till att diskutera förändringar kring klass och kultur på film de senaste decennierna. Meningen, vars första del saknas, lyder i sin helhet: ”Och här, mellan två invandrade familjer, finns också den känsligaste klassdissekeringen i svensk film sedan Bo Widerbergs dagar.”
Syftet är precis det som Asp önskar sig mer av: att ”sätta filmen i ett intellektuellt sammanhang”. Det är mycket litet slentrianhyllning av Amatörer, och mer ett försök att visa hur regissören Pichler har plockat med sig klassanalysens verktyg in i film om invandrar- och mångkultur-Sverige. På köpet visar det därmed utvecklingen hon har gjort sedan debuten. Vilket bildar en kritik bortom enbart betyg och omdömen.
Det är ett sätt att bryta en annan tröttsam och skadlig likriktning – från de snäva mallar där svensk filmkritik oftast rör sig.
Hynek Pallas
Doktor i filmvetenskap, skribent i Expressen Kultur och filmkritiker i Göteborgs-Posten