DDR - nu i färg

Christian Petzolds ”Barbara” en kärleksthriller med politisk kuliss

Den tyska filmen Barbara vann Silverbjörnen för bästa regi på Berlinalen. Nina Hoss gör huvudrollen som läkaren som vill fly till väst. Foto: Christian Schultz

Populärkulturella produkter präglar vår förståelse av det förflutna långt mer än vetenskapliga verk. Mest inflytelserik är filmen, på en och samma gång förförisk och förrädisk. Konstformen fordrar förenkling, varvid historiska dramer ofta blir entoniga inlägg i kampen om det förflutna.

Leander Haußmanns Sonnenallee och Wolfgang Beckers Good Bye, Lenin! var obekymrade och (n)ostalgiska berättelser om DDR. Florian Henckel von Donnersmarck erbjöd med De andras liv en mästerlig motbild, men likställde samtidigt ett helt land med dess säkerhetstjänst.

I dagarna går Barbara upp på Folkets bios biografer. Filmen – för vilken regissören Christian Petzold fick Berlinalens silverbjörn tidigare i år – bryter i sammanhanget upp ett innehållsrikt ingenmansland. Visst visas flagnande fasader och trista Trabanter, men också prunkande kryddträdgårdar och lustfyllda landskap. Med färgrikedom och naturalistiskt ljud frambringas ett DDR som inte skådats på filmduken. Tidvis ter sig Mecklenburg-Vorpommern som ett luggslitet Toscana.

Det vackra och vindpinade sceneriet skyler dock inte förtrycket. Läkaren Barbara, fantastiskt framspelad av Nina Hoss, har ansökt om utresetillstånd för att kunna förenas med sin västtyske älskare. För detta tilltag förvisas hon från huvudstadens universitetssjukhus till en obetydlig provinsklinik. Där planeras flykten till väst, samtidigt som övervakningen fortsätter. Dess förnedrande form föder försiktighet. Inget erbjudande tas förbehållslöst emot; ord, blickar och människor vägs på guldvåg.

I så måtto behärskas tillvaron av systemet. Likväl sipprar känslorna fram. Yrkesetiken och gemenskapen på kliniken möjliggör mänskliga möten och lojalitet; rör vid den undanträngda tilltron till förälskelse och frihet. Med parallellberättelser och rikliga kulturella referenser vrider Petzold varsamt sitt verk i allmängiltig riktning. Barbara blir en klassisk kärleksthriller med politisk kuliss, likt Howard Hawks Att ha och inte ha eller Michael Curtiz Casablanca, snarare än en i raden av filmer om DDR.

Petzold skapar stor film och formulerar samtidigt en lågmäld utsaga om det förflutna, med spår av den kristne oppositionskämpen Rainer Eppelmanns försök att nyansera den bitvis hysteriska debatten om DDR:s historia:

”Vi kommer troligen att fastslå att det fanns väldigt få hjältar, och tyvärr betydligt fler förövare och hantlangare. Men vi kommer säkert också att kunna fastslå att flertalet varken var hjältar eller skurkar, utan helt enkelt försökte ta sig igenom livet med stora och små kompromisser, så upprätt och ärligt, kanske också så bekvämt som möjligt – ofta hämmade, förtvivlade och nedbrutna”.

Det tål att tänkas på nästa gång ett helt lands befolkning svingas som antikommunistiskt slagträ mot vår tids vänster.

FILM

Barbara

Regi: Christian Petzold

Folkets bio

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.