En tjuvtitt på nattygsbordet
ESSÄ
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-12-23
» De oföddas förflutna
Ulf Eriksson
Ersatz
Är orden höger och vänster användbara i litteraturen? Hur kan vi orientera bland texter? Är språket privat, offentligt eller allmänt? Det är tre frågor som fortsätter eka mellan mina bokhyllor efter att ha läst Ulf Erikssons essäsamling De oföddas förflutna.
Eriksson inleder – lite överraskande måste jag säga – med att berätta att hans övergripande ambition startar i en övertygelse om att ”demokratin inte bara är ett regelverk, statistik och procedurer, utan också har en innehållslig, kvalitativ sida”. Det som överraskar är inte att han söker ett innehåll i ett samtida sätt att föra politik. Utan att han efter löftet om något politiskt reducerar det här innehållet till en fråga för individen. Möjligen är det tidsenligt, men jag tror inte att just tidsenligheten är Ulf Erikssons grundläggande riktmärke. Där börjar jag fundera på om inte orden höger och vänster, socialism och konservatism skulle underlätta förståelsen.
Essäsamlingen är framför allt personliga axplock i samtida litteratur. Mycket spanskspråkigt, mycket från Latinamerika, en del norskt och en del finlandssvenskt. Det är lite som att få tjuvtitta på Ulf Erikssons nattygsbord. Det är generöst. Han vill läsa, han vill förstå.
I en essä om uppmärksamheten som jag uppfattar som en nyckeltext säger han: ”det finns alltså så sett en tänkbar återkoppling mellan det sköna och rättvisan, en dubbelriktad relation som besvarar frågan om varför kulturen bör få ökade resurser. Skönheten gör rättvisan meningsfull. Rättvisan ger inte bara skönheten ett mänskligt ansikte: den ger också det mänskligas ansikte en mångfald bortom stereotyperna.”
Viljan att koppla skönhet och rättvisa är en klassisk ambition, för att inte säga antik. Den kan emellanåt vara vacker. Men vad händer när det sublima slår itu skönheten? Och vad händer när vi ser att rättvisa inte är samma sak som jämlikhet? Har konsten ändå något att säga då?
De oföddas förflutna är för mig en konservativ bok, redan titeln skriver fram en historia som är giltig även för det – och de – som (ännu) inte finns. Men jag vill stryka under att det inte är en kritik, så länge jag läser Ulf Eriksson som en konservativ tänkare så är han för mig många gånger intressantare än när han i essän om uppmärksamheten kallar sig ”kulturradikal”. Det är möjligen ett så vitt begrepp att det kan fyllas med vad som helst men i så fall förstår jag inte meningen med det.
Jag skulle önska att det var möjligt att diskutera höger och vänster, konservatism och socialism också i litteraturen. Jag skulle önska att den platsen fanns. Och jag skulle väldigt gärna diskutera frågan om demokrati och litteratur just med Ulf Eriksson, där skulle hans essäer kunna spelas upp. Men den platsen finns inte. Det samtalet finns inte. Och även om vi inte är överens om mycket så skulle vi kunna enas om att just det är väldigt tråkigt.
Lars Mikael Raattamaa
