”Dags att börja slåss mot skiten på allvar”
Don Winslow skriver sina sista böcker – tar istället upp kampen mot den politiska utvecklingen i USA
Precis när han har slagit igenom väljer Don Winslow, 68, att sluta skriva böcker.
Varför?
Efter stormningen av Kapitolium i Washington den 6 januari ifjol gick det inte längre.
”Fuck ’em.”
Det går att skriva avhandlingar om hur Don Winslow uttalar ”fuck”. Han säger ordet med perfekt känsla och precision. Intervjun sker via Zoom men svordomen får ändå gardinerna att fladdra till i rummet. Den innehåller allt: ilska, frustration, galghumor, trötthet och kanske också sorg.
Winslow sitter lätt tillbakalutad i en oklanderlig och välstruken vit skjorta i ett hotellrum i Boston. Han närmar sig slutet på en lång bokturné och är till en början mer intresserad av att prata om jazz än sin senaste roman, Stad i brand.
– Har du sett dokumentären om Lee Morgan, I called him Morgan? Är det en svensk regissör som har gjort den? Det visste jag inte. Vilken underbar film.
Don Winslow har skrivit och publicerat över 20 böcker sedan början av 1990-talet. Genombrottet kom inte över en natt. Inte över en eftermiddag heller. Det växte långsamt fram, mycket tack vare The cartel-trilogin, ett brutalt opus om knarkkrigen i Mexiko.
Sista böckerna
Men just när en ny bok av Winslow blir en händelse även utanför kriminalgenrens inbitna kretsar väljer han att sluta som författare. Stad i brand, och de två kommande och färdigskrivna böckerna i trilogin, blir hans sista.
Var du medveten om att böckerna skulle bli dina sista när du skrev dem?
– Nej.
Ok.
– Jag skrev det första kapitlet av Stad i brand för 27 år sedan. Det har varit ett långkok. Men efter stormningen av Kapitolium började de där tankarna att dyka upp. Sedan dess har de utvecklats till ett beslut. Det var dags att börja slåss på riktigt mot den där skiten.
Det kan inte vara ett litet beslut att gå från författare till politisk aktivist?
– Det är ett stort beslut, men det är också rätt beslut. Mitt land befinner sig i en existentiell kris. Man kan inte styra över tiden man lever i, vissa saker är utom ens kontroll. Striden sker nu och jag måste vara med. Jag är rätt gammal och har inte många år kvar. Jag kan inte vara bra på allt: skriva böcker, twittra, göra filmer. Jag måste ägna resten av min tid åt det som är viktigast.
Målet: en digital armé
På senare år har Don Winslow varit en av de hårdaste kritikerna mot Donald Trump, republikanerna och amerikansk fascism. Tonen är skoningslös. Där andra demokrater aldrig tar av sig handskarna använder Winslow en eldkastare. Hans politiska kortfilmer, som han bland annat har gjort tillsammans med skådespelaren Jeff Daniels och Bruce Springsteen, har hittills strömmats över 250 miljoner gånger. Målet är att bygga upp en digital armé.
Du väcker häftiga reaktioner hos dina motståndare – blir du aldrig rädd?
– Nej, de kan dra åt helvete. Jag får hot och hatmail hela tiden. De flesta som skickar dem är bara moraliska ynkryggar. Jag är inte rädd för dem. Visst, det har rullat upp pickuptruckar bakom mig på gatan och folk har skrikit: ”Vi gillar inte vad du skriver på Twitter.” Jag svarar alltid: ”Om jag någonsin får tag på den som läste det för dig så har vi ett problem på riktigt.” (Skratt.)
Don Winslow hejdar sig, tittar ner i golvet och skakar på huvudet.
– Fuck ’em. Jag är så förbannat trött på dem.
Tillbaka till hemstaden
Tack vare trilogin som börjar med Stad i brand kommer Don Winslow ändå vara aktuell som författare i flera år till. I första delen återvänder han till platsen där allt började, hemstaden Providence i delstaten Rhode Island.
Det är en maffiahistoria. Vilket innebär att han också ställer sig på axlarna på gigantiska jättar: Gudfadern, Maffiabröder, The Sopranos. Fallhöjden är stor och jämförelserna blir oundvikliga.
– Det finns ett gammalt talesätt: ”Om du träffar Buddha på vägen – döda honom.” Det betyder att om man stöter på något stort och inspirerande behöver man glömma bort det och gå sin egen väg. Det är som jazz, i slutändan måste man spela sina egna toner. Lite så känner jag när jag nu jagar Gudfadern. Det är fantastisk bok och en ännu bättre film, kanske den bästa som har gjorts i USA. Samtidigt är den inte särskilt realistisk. Det är i princip Shakespeares Henrik IV men i maffiamiljö.
Rhode Islands Sköna Helena
Winslow känner karaktärerna i Stad i brand. Han har bott i samma kvarter och vuxit upp med dem. Boken utspelar sig på 80-talet när maffian, precis som resten av arbetarklassen, upplever en djup lågkonjunktur. Om boken hade haft musik skulle Bruce Springsteens Darkness on the edge of town eller Point blank ha passat bättre än Nino Rotas dödsvalser i Gudfadern.
Samtidigt är Stad i brand baserad på de klassiska verken Iliaden av Homeros och Aeneiden av Vergilius. Det som börjar som ett svartsjukedrama runt en vacker kvinna, Rhode Islands version av Sköna Helena, slutar i ett krig om pengar, områden och makt. Den som läser kan roa sig med att försöka lista ut vilka karaktärer som exempelvis är Paris och Afrodite.
– Många av klassikerna är i själva verket fantastiska krimhistorier. Ta Orestien av Aiskylos till exempel, som jag använder mycket från i mina två kommande böcker. Vad handlar den om? Jo, en kille kommer hem efter kriget. Hans fru och hennes älskare mördar honom i ett badkar. Sedan kommer hans son hem och hämnas genom att mörda dem. Sedan jagar åklagarna sonen och försöker åtala honom för mord.
Don Winslow gör en konstpaus.
– Låt en trumpet spela i bakgrunden, filma den i svartvitt och det blir noir.