”Vi vill gå ut i krig igen”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2016-06-30 | Publicerad 2015-02-12

Västsaharas flyktingar i den algeriska öknen börjar tröttna på ockupationen

40 år har gått sedan Marocko inledde ockupationen av Västsahara. Lika länge har flyktingarna levt i lägren i den algeriska öknen.

Sverige planerar att erkänna den västsahariska exilstaten, men i lägren är många trötta på att vänta.

Klockan var fyra på morgonen och mörkret låg tjockt över Sahara när Hadi Hamadi klättrade över muren. I månader hade han studerat soldaternas rutiner, letat efter den svaga punkten. Nu gick allt som planerat och när han landade i sanden på andra sidan tydde inget på att han hade blivit upptäckt.

Resten av flykten låg i Guds händer. Att ta sig fram i mörker genom ett av världens största minfält är inte någon bra idé, men Hadi försökte låta bli att tänka på det. Den marockanska säkerhetstjänsten hade hans namn. Det fanns inget att förlora.

Det finns de som menar att den arabiska våren inte alls började med upproret i Tunisien, utan i det av Marocko ockuperade Västsahara, Afrikas sista koloni. Det var i slutet av 2010, och någon mil söder om huvudstaden El Aiún reste en grupp västsaharier sina tält i protest mot marginalisering och diskriminering.

Territoriet räknas som ett av de mest ofria i världen, med förföljelse och trakasserier av oliktänkande. Till följd av den marockanska bosättningspolitiken är västsaharierna i kraftig minoritet, men den här gången trotsade de makten. Inom bara några veckor hade demonstranterna blivit flera tusen.

Det tog en månad innan marockanska säkerhetsstyrkor gick in och schaktade bort lägret. Upplopp följde. Ledarna greps och dömdes till fängelse.

Vid den här tiden arbetade Hadi Hamadi på ett fältsjukhus, med enda syfte att stjäla sjukvårdsmateriel till den underjordiska motståndsrörelsen. Nu ringde en av hans kamrater och berättade att Hadi, i tältprotesternas efterspel, söktes av polisen.

”Jag kommer och gömmer mig hos er”, sa Hadi.

”Är du galen? Kom inte hit!” svarade vännen som själv hade sett fängelserna inifrån.

Så Hadi flydde. Över muren som Marocko har byggt runt de ockuperade delarna av Västsahara. Över minfälten.

Öknen är kall och tröstlös i januari. Ett torrt, retligt damm viner i luften och letar sig ned i lungorna på människorna som söker skydd bakom turbaner, slöjor och solglasögon.

Det var hit, till lägren utanför Tindouf i Algeriet, som Hadi till sist lyckades ta sig. I ett gytter av lerhus, tält och sand, några mil från gränsen till Västsahara, lever omkring 150 000 västsahariska flyktingar. Det är en märklig plats. Människor ska inte bo här. Här finns inget vatten. Ingenting växer.

Västsaharierna fick området av Algeriet under kriget. Befrielserörelsen Polisario har byggt upp en stat i exil i lägren, med såväl skolor och sjukhus som armé och parlament. De är medlemmar i Afrikanska Unionen och har i dagsläget erkänts av ett 40-tal länder.

Men invånarna i lägren är fortfarande helt beroende av internationellt matbistånd som ökar och minskar med den globala konjunkturen. Barnen lider av näringsbrist. De växer dåligt.

70-åriga Maluha Ahmed Omar hukar i blåsten i lägret Auserd, när hon gläntar på locket till en silvergrå box i metall.

– Jag väntade i något år, kanske mer, sedan började jag förvara mat i den i stället, säger hon och skyndar snabbt tillbaka in i huset.

Kriget mellan Marocko och Polisario tog slut 1991. Västsaharierna skrev under ett eldupphör under förutsättningen att de skulle få rösta om självständighet. För att övervaka vapenvilan och folkomröstningen sattes FN-styrkan Minurso upp, och hemma i lerhuset lät Maluha tillverka den grå lådan för sina ägodelar, inför återfärden till hemlandet.

– Jag ringde mina systrar som bor kvar och ropade: ”Jag kommer tillbaka med huvudet högt!”.

Så blev det aldrig. Än i dag motsätter Marocko sig alla försök till folkomröstning där västsaharisk självständighet är ett alternativ. Polisario vägrar å sin sida acceptera ett val där de enda alternativen är integration med Marocko eller autonomi. Förhandlingarna står och tuggar. Ockupationen fortgår. I öknen sitter flyktingarna och väntar.

– Vapenvilan var ett stort misstag, säger Maluha med eftertryck.

Hennes son som har suttit tyst bredvid och blandat te, är lite mera hoppfull. Han har hört att den svenska riksdagen har beslutat att erkänna Västsahara. Det är ett gott tecken, tycker han, och blåser på glöden.

– Förhoppningsvis kommer andra europeiska länder att följa efter, som när man erkände Palestina. Det skulle stärka oss.

De svenska Socialdemokraterna röstade för ett erkännande av Västsahara redan på kongressen 2009, och 2012 drev S, MP, V och SD igenom en motion i riksdagen om att Sverige skulle erkänna staten Västsahara. Den dåvarande alliansregeringen var emot, med hänvisning till att en sådan stat varken utövar kontroll över sitt territorium eller befolkningen, och lät frågan ligga. När de rödgröna fick makten förra året, tändes därför hoppet igen här ute i öknen. Kanske var det nu som Sverige skulle sälla sig till det 40-tal länder som redan har erkänt Västsahara?

Det blev inte så. Den enda stat som erkändes var Palestina. Och västsaharierna fick fortsätta vänta.

Marknaden i flyktinglägret Smara är fri från skrikande försäljare. Här finns tyger, kläder, cigaretter och matvaror, men tempot är slött och kunderna få. Lafde Mostafe Ahmedsalem står och pratar med sina vänner medan flugorna flockas runt kamelköttet på krokarna på butiksväggen. De är alla i 20-årsåldern och flyktingar sedan födseln. Vapenvilan har varit ett faktum hela deras liv, och de har sett förhandling efter förhandling stranda. Nu vill de inte vänta längre.

– Vi vill gå ut i krig igen, om fredliga medel inte fungerar så får man byta taktik, det borde våra ledare inse, säger Lafde.

Det är en vanlig åsikt, särskilt bland de unga. De utbildar sig, gör militärtjänsten och vissa reser utomlands för högre studier. Men sedan återstår bara att återvända till ökenlägren, där det varken finns pengar eller jobb.

Det har hänt att tålamodet brister. Senast var 2010, när de solcellsdrivna tv-apparaterna visade hur västsaharier misshandlas på ockuperat område, medan FN-styrkan passivt såg på. Minurso är den enda fredsbevarande insats i världen som saknar mandat att ingripa mot eller rapportera om brott mot mänskliga rättigheter, på båda sidor muren. Och i flyktinglägren gav sig ett tusental rasande ungdomar ut och demonstrerade, med krav om att Polisario skulle återuppta kriget.

32-årige Mohamed Salem som jobbar som engelsklärare i Smara, minns protesterna. Han anser att ju längre Polisarios ledning klamrar sig fast vid förhandlingsbordet, desto mer respekt förlorar de hos de unga.

– Ärligt talat, vårt problem är att vi är för fredliga. Så länge ingenting smäller kommer ingen sätta ner foten mot Marocko.

Mohamed menar att så länge västsaharierna sitter passiva i öknen, tjänar alla andra på status quo. För EU är Marocko en viktig partner både vad gäller handel och kontroll av flyktingströmmar, och för USA utgör landet en allierad i det så kallade kriget mot terrorismen. På de internationella arenorna turas Frankrike och USA om att blockera alla försök att tvinga Marocko till eftergifter.

Att ta upp vapnen igen, säger Mohamed, skulle inte handla om att besegra fienden i ett fullskaligt krig, utan om att få upp frågan på den internationella dagordningen så att Marocko tvingas att acceptera en folkomröstning.

– Det internationella samfundet måste känna att det är bråttom att hitta en lösning.

Det är en vansklig balansövning som västsahariernas politiska ledare måste delta i. Polisario betraktas internationellt som västsahariernas legitima företrädare, även om rörelsen ibland får kritik för att vara toppstyrd och auktoritär. Dess ledare måste å ena sidan upprätthålla vapenvilan, å andra sidan hålla lugnt i de egna leden. Kanske är det del i förklaringen till det vapenskrammel som har pågått det senaste decenniet, utan att så mycket som ett skott har avlossats från västsaharisk sida.

Talmannen för Västsahariernas exilparlament, Jatri Aduh, säger att han känner sig pressad. Ju längre tid som går, desto svårare blir det att övertyga människor om att fortsätta vänta.

– Vi har situationen under kontroll just nu, men hur länge det varar vet jag inte.

Det blir eftermiddag. Vinden har lagt sig. Solen står lågt och färgar det smutsbruna i guld. Den asfalterade raksträckan som löper mellan den lilla staden Tindouf och lägren ligger öde. Vid infarten till Boujdourlägret står en ensam get och tuggar på en plastpåse.

Hadi Hamadi sitter i en kall möteslokal under porträttet av Polisarios grundare och försöker anpassa sig till livet i exil. Det blir mycket tid över att tänka. Ibland tänker han på sitt beslut att fly, och det händer att han ångrar det.

Skinnjackan knarrar när han skruvar sig på plaststolen.

– Jag la min kamp på is när jag gav mig av. Det blev som någon form av militant självmord.

Anna Roxvall