”Jag vill återvända till mitt hemland”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-02-13 | Publicerad 2015-02-12

Anna Roxvall och Johan Persson rapporterar från Västsahara – ockuperat i 40 år

I år är det 40 år sedan Marocko ­inledde ockupationen av Västsahara. Lika länge har tusentals väst­saharier levt som flyktingar i öknen, fast beslutna att aldrig ge upp kravet på självständighet.

Vi reser söderut, genom befriat område, där kriget har frusit i rörelsen.

Tifaritis finkorniga sand visar ingen nåd. Dammlagret som lägger sig över människor och föremål biter sig fast och får allt att se gammalt och orört ut. Det är på sitt sätt passande för ett samhälle som mest påminner om ett stort utomhusmuseum. Utslagna stridsvagnar på rostiga larvfötter slokar i gruset, några bombade stenhus har säckat ihop längs gatan och solen står högt på himlen. Allt är stilla. Det är som ett monument över ett krig som upphörde, men ändå aldrig tog slut.

På en armébas någon mil ut i öknen står Hassan Ali Hamdi och ett trettiotal andra soldater och putsar på ett par stridsvagnar under den västsahariska flaggan. Kanonrören är svepta i tyg och det gnisslar svagt när Hassan öppnar luckan som leder ned i fordonet. Där i dunklet står raketerna prydligt uppradade. Det har de gjort sedan 1991.

– Vi hoppas på en lösning, men vi har väntat i väldigt många år, säger han och låter luckan gå igen med en smäll.

Det var 70-tal. Afrikas kolonier sprängde sina bojor. I det dåvarande Spanska Sahara slogs befrielserörelsen Polisario för självständighet. När Spanien började dra sig tillbaka 1975 var förväntningarna höga, men drömmen om ett eget land rann bokstavligen ut i ökensanden. Marocko och Mauretanien invaderade området, Polisario vände vapnen mot sina nya herrar och ett långdraget krig tog sin början. Redan samma år slog den internationella domstolen i Haag fast att västsaharierna hade rätt till självbestämmande. Den marockanske kungen ignorerade utfallet och iscensatte i stället den ”gröna marschen”, där 350 000 marockaner tågade in över gränserna samtidigt som armén inledde en offensiv. Tiotusentals västsaharier flydde sina hem, undan bombningar och beskjutning.

Själv var Hassan Ali Hamdi 16 år gammal när familjen tvingades på flykt. De tog sig till Tifariti där många andra västsaharier redan hade samlats.

– Jag minns när flygplanen kom. De gick ner, tog sikte och släppte sina bomber. Det pågick i flera dagar, vi försökte hitta träd eller stenar att gömma oss under, men hela området sattes i brand, säger Hassan.

Hans syster var en av dem som dog, resten av familjen lyckades ta sig norrut, över gränsen, till säkerheten i den algeriska ökenstaden Tindouf. Algeriet, som stödde Polisario både politiskt och militärt mot ärkerivalen Marocko, upplät mark för de snabbt växande flyktinglägren. Efter bara ett par år drog sig Mauretanien ur det kostsamma kriget, och Marocko lade under sig en ännu större del av Västsahara.

Hassan anslöt sig till den väpnade kampen så fort han fyllde 18.

Det har börjat blåsa. Sanden virvlar och en bit därifrån drar Tasalm Albachir Hachim sin kornblå slöja tätare omkring sig medan hon skyndar mot tältet. Tifariti är ett nomadsamhälle, uppbyggt kring Polisarios armébaser, en skola, ett sjukhus och en FN-bas.

Här bor ett tusental personer – några i lerhus, de flesta i tält. Ändå är detta att betrakta som huvudstaden för de ”befriade områdena”– den 100 mil långa landremsa mellan Mauretanien och det ockuperade Västsahara som Polisario i praktiken kontrollerar sedan vapenvilan 1991. Västsaharierna skrev under eldupphöret med löfte om att de skulle få folkomrösta om sin framtida status.

I dag, två decennier senare, firar den marockanska ockupationen 40-årsjubileum. Landet har konsekvent hindrat alla försök till folkomröstning där västsaharisk självständighet är ett alternativ och runt 150 000 västsaharier lever kvar i flyktinglägren i Algeriet.

Omvärlden har för länge sedan tappat intresset. En konflikt fri från blodspillan brådskar inte att lösa.

Tasalm blåser på kolen i den lilla bärbara spisen och fyller vatten i tekannan. Familjen har alltid levt ett liv som styrs av årstiderna och djurens bete, men försöker numera hålla sig närheten av Tifariti under skolterminen.

– När vi hittade skolan bestämde vi oss för att stanna här. Barnen behöver lära sig om Koranen och världen, säger hon och mäter upp vatten.

Att laga te på västsahariskt vis tar tid. Mycket tid. Men tid är kanske det enda det finns riktigt gott om här ute. Tasalms mor, bröder och systrar blev kvar på ockuperat område under kriget. Om Västsahara blev självständigt, skulle hon vilja resa dit för att träffa sina släktingar igen.

– Jag har inte pratat med dem sedan 1975, det finns ju varken mobiltäckning eller internet här ute, säger hon och skrattar.

Familjemedlemmar kommer och går i tältet. Oavsett var familjen slår ned sina bopålar, nålas den västsahariska flaggan fast i tältduken. Tasalm blir glad av att se den.

– Vi hörde från folk som passerade att Sverige tänker erkänna oss. Jag vill verkligen tacka svenskarna för att de gör sig det besväret.

Vi reser i sydvästlig riktning med bergen i öster som riktmärke – det enda i det gråvita månlandskapet som skvallrar om var gränsen går mot Mauretanien. Alla ökenresenärer här ute måste snedda över gränsen för att undvika att köra rakt in i världens längsta mur. Från norr till söder löper nämligen 270 mil sandbarrikad, vaktad av över 100 000 soldater och omgiven av ett av världens längsta minfält.

Den marockanska muren separerar rent fysiskt de Polisariokontrollerade områdena från det ockuperade Västsahara och byggdes som skydd mot Polisarios attacker. Där innanför ligger allt det som gör Västsahara värt att slåss för: Enorma fosfatfyndigheter i norr, en kust med några av världens mest sardinrika vatten, kanske också olja.

Landskapet jämnas ut efter Mauretanien och blir allt mera flackt. Resan pågår i timmar, rakt ut i ett enda obevekligt ingenting. Sanden som yr skapar ett bedövande dis där himmel och horisont flyter ihop i en grumlig, gulbrun sörja. Fem minuter blir en timme, en timme en minut, allting har lösa konturer. En ensam dromedar står plötsligt orörlig mitt i vägen.

Det är sen kväll när vi når staden Mijek, men kroppen fortsätter att köra.

Morgonen därpå står 18-årige Mahmud Afman tillsammans med en grupp unga rekryter och hänger vid jeeparna på Polisarios militärskola. Någon meckar med ett hjul, en annan sparkar sand.

Mahmud är precis som de andra född i flyktinglägren i Algeriet, men har till skillnad från många andra besökt det ockuperade Västsahara. Förra sommaren reste han till Dakhle för att besöka sina släktingar, och det skakade om honom i grunden.

– Det var en grupp västsaharier som demonstrerade på en plats en bit utanför staden, när polisen kom och började misshandla människor. De slog till och med kvinnorna, berättar han.

När Mahmud kom hem gick han med i armén direkt.

– Det här är inget fredsavtal, om det vore fred skulle inte människor slås ned på gatorna och förses med handklovar.

På andra sidan gårdsplanen packar 47-årige Dahatri Muhammed Mbark och tre andra soldater bilarna för att åka ut på patrull. Dahatri har tjänat i armén i nästan tre decennier, och tiden har gjort honom till ett med öknen. För honom har varje nomadtält, stenhus och militärförläggning som passerar utanför bilfönstret en historia.

Det är en annan natur här nere i söder, med fler buskar och träd. Sanden är också mjukare och räfflas av vindarna. Dahtri pekar mot en respektingivande bergskam som tornar upp sig i förgrunden.

– Det där är Mijek, berget som har gett vår stad sitt namn.

När mörkret börjar falla stannar soldaterna, breder ut presenningar på marken och gör upp eld. Snart kokar kamel och spagetti i en gryta över lågorna. De röker, dricker te och pratar minnen. Dahatri säger att han tror sig hinna uppleva ytterligare ett krig innan han dör. De har väntat för länge nu, och i diplomatin finns inget att hämta.

– Jag älskade kriget, säger Dahatri drömmande, jag var stolt över att vara västsaharier och slåss för mitt land.

Han kommer ihåg sin första operation som soldat. Det var en natt 1986 och de gick till attack från bergen. En ung man som hade gått militärskolan samtidigt som Dahatri träffades av en kula.

– De andra skrek ”hjälp honom!”, men när jag försökte föll han ihop. Det var massor av blod och det rann över hela mig, jag bara skakade, minns Dahatri.

Han blir tyst en stund.

– De första gångerna är det svårt, sedan är det inte så skrämmande längre.

Soldaterna sover direkt på presenningarna, insvepta i filtar. Det är vindstilla. Natthimlen är beströdd med miljoner små stjärnor. I mörkret hörs ett dovt, trummande ljud mot sanden när hundratals dromedarer går i sakta mak mot Mauretanien.

Morgonen är kall som en kniv, gryningsljuset stålblått. Männen sträcker försiktigt på stela leder och blåser liv i elden. Dahatri står med kalashnikoven i handen och ser ut över öknen, djupt försjunken i sina egna tankar.

Soluppgången går fort i Västsahara. Som en eldgul heliumballong stiger den till väders och bryter förtrollningen.

Dahatri suckar och hänger vapnet på axeln.

Anna Roxvall