Våren då allt var möjligt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2013-09-23

Ny reportagebok om människorna bakom upproret i arabvärlden

Våren 2011 tycktes det omöjliga ha blivit möjligt. Under några korta veckor efter Hosni Mubaraks fall i Egypten såg det ut som att den arabiska upprorsvågen skulle spridas från land till land, tills varje diktator från Marocko till Syrien packat resväskan med dollarbuntar och hoppat på första bästa plan ut ur landet. Utvecklingen jämfördes med Berlinmurens fall, men beskrevs också som ny och unik. Smarta aktivister flögs över kontinenter för att berätta hur de använt sociala medier och västerländsk kommunikationsteknologi för att störta auktoritära regimer.

Hösten 2013 är det få som talar om den ”arabiska våren.” I Syrien har det folkliga upproret överskuggats av en av de senaste årtiondenas värsta humanitära katastrofer. I Egypten har landets folkvalde men avskydde islamistiske president störtats av militären, och Mubarak-regimens män arbetar febrilt med att återupprätta den gamla ordningen.

Min första tanke när jag får Staffan Lindbergs bok Blod är ett billigt pris för frihet i min hand är därför att den kommer två år för sent. Aftonbladet-reportern var på plats på Tahrirtorget när Hosni Mubaraks styre rasade samman, och besökte Syrien två gånger under 2011 och 2012. Tillsammans med ett kort besök i Teheran - där Lindberg försöker besvara frågan varför folket där inte revolterar - utgör dessa resor grunden för hans bok.

Det kunde ha blivit ännu ett egocentriskt reportage där rena transportsträckor, komiska kulturkrockar eller reporterns duckande för kulor blir viktigare än de människor och händelser som skildras. Men även om boken inte är fri från sådana inslag känns de oftast ärligt motiverade. Lindberg berättar inte hur det känns när granaterna faller i Aleppo för att framhäva sitt eget mod, utan för att läsaren ska kunna föreställa sig hur det är att leva i en krigszon.

Lindbergs klara och koncisa språk bidrar till att övervinna min skepticism. Nästan motvilligt sugs jag in i berättelsen och låter mig föras från Tahrirtorgets utopiska mikrokosmos till syriska aktivisters katt-och-råtta-lek med säkerhetspolisen bland Damaskus kaféer och gränder. De människor vi får träffa lyckas beröra, trots att personskildringarna oftast är knapphändiga. Det handlar delvis om skicklig berättarteknik, men också om att deras öden är något utöver det vanliga: Från ingenjören Alaa Mohamed som om nätterna brukade krypa in under en av stridsvagnarna på Tahrirtorget för att hindra den från att avancera, till de unga syriska männen Khaled och Adil som med fara för sitt eget liv berättar om den mardrömslika situationen i sin hemstad Homs.

Att i bokens form återvända till protesterna på Tahrirtorget är både sorgligt och tankeväckande. I Lindbergs sakliga prosa framträder folkmassorna på torget inte som en ostoppbar revolutionär kraft, utan som en skör och sårbar samling individer som förenas av sin vilja till förändring, men inte av de organisatoriska band som krävs för att faktiskt genomföra den. Det som såg ut som en revolution för den som befann sig mitt uppe i de massiva protesterna eller följde dem live på al-Jazeera framträder här - och med facit i hand - som något annat: Ett revolutionärt utbrott som dämdes upp och avleddes från sitt mål av en militärapparat som förblir fast besluten att inte tillåta någon förändring.

Det finns mycket att invända mot - inte minst att de omfattande strejkerna och protesterna i andra delar av Egypten reduceras till en detalj i bakgrunden av Tahrir. Lindbergs fördjupar sig inte heller i upprorens historiska och sociala kontext, maktkampen mellan regim och opposition eller det geopolitiska spelet.

Men det senare kan också ses som bokens verkliga styrka. Med skärpan inställd på det som händer här och nu framträder det historiska skeendets allmängiltiga drag desto tydligare: Den plötsliga tron på förändring som drivit människor att göra uppror mot förtryck sedan tidernas begynnelse, den hänsynslösa brutaliteten hos dem vars privilegier och livsstil hotas.

Lindbergs bok lär oss inte så mycket nytt om Mellanöstern eller ”den arabiska våren.” Men den kan hjälpa oss att förstå de inblandade människornas drivkrafter, och påminner om den där berusande känslan av att allt är möjligt, så länge vi står enade. Det är ett skäl så gott som något att läsa den.

Per Björklund

Fotnot: Staffan Lindberg är reporter på Aftonbladet, därför recenseras boken av Per Björklund, chef på Fria Tidningen och författare till Arvet efter Mubarak – Egyptens kamp för livet