Snuskigt bra
Inga-Lina Lindqvist om Nabokovs mästerverk Lolita – allt annat än en gubbes suktande efter småflickor
En höstmorgon 1945 vaknade författaren Vladimir Nabokov i sin säng i Cambridge, Massachusetts. Han hade drömt att hans bror Sergei låg i svåra plågor på en brits i en utkyld barack.
Dagen efter anlände ett brev som meddelade att Sergei Nabokov hade avlidit den 9 januari 1945 i koncentrationslägret Neuengamme till följd av dysenteri och svält. Han hade en rosa triangel fastsydd på sin fångdräkt.
Det finns ett samband mellan Nabokovs sorg över brodern och att romanen Lolita, som länge varit ett amorft stoff som författaren ömsom närmade sig och ömsom sköt ifrån sig, fullföljdes kort därefter.
För att förstå Lolita måste man förstå Holocaust. Inte Hollywoodversionen som Nabokov skulle ha avskytt, utan det som Holocaust är.
Ordet kommer från grekiska holokautein som betyder ett fullkomligt uppbränt offer, till skillnad från ett offer som man snarare delar som en måltid med gudarna. Nattvarden är en sådan måltid, där bröd och vin har ersatt snittade halsar, floder av blod och lukten av bränt kött.
Nabokov avskydde många saker. Nazismen, bolsjevismen, totalitära ideologier över huvud taget. Han avskydde Freud, Marx och Sartre. Och Picasso. Lolita är full av Humbert Humberts koleriska, hätska och otroligt underhållande utfall mot psykoanalysen, den abstrakta konsten och existentialismen.
Man kan få för sig att Nabokov var en litterär och kulturell rättshaverist och Humbert hans lätt maskerade alter ego. Man kan få för sig att Lolita var en snuskgubbes till litteratur förklädda suktande över småflickor. Man kan få för sig att Lolita var pornografi. Men det vore en simpel och tarvlig, eller med Nabokovs eget ord, en posjlyj uppfattning.
Begreppet posjlost, vars motsvarighet han själv aldrig lyckades hitta på engelska, är centralt i Nabokovs konstnärskap. Ordet står för allt han bekämpar och allt han föraktar.
Jag hittade inget bra svenskt ord heller – men här kommer definitionen av vad posjlost är. Det är själlösa anspråk på själfullhet.
Korvstoppning som ger sig ut för att vara bildning, dyrkan av smaklöshet som låtsas vara skönhetssinne, konstruerade principer som ger sig ut för att vara moraliska insikter. Den typen av själslig falskhet var Nabokovs främsta objekt för hån och – faktiskt – rent hat.
Lolita är tätt befolkat med monstruösa människor vars tomhet är stuvat med lånade floskler.
Lolitas mor Charlotte är en principfast och kyrksam kvinna som inte drar sig för att fråga sin fästman Humbert ifall ”det möjligen förekom vissa droppar av främmande blod” i hans familj. Lolitas lärare fröken Pratt inbillar sig att hon är en stor psykolog när hon diskuterar huruvida Lolita ”pendlar mellan den anala och den genitala utvecklingszonen”. Pedofilen Gaston tror att han är konstnär för att han målar ”skivade gitarrer och geometriska former”.
"Lolita" är själlöshetens makabra karneval som dansar mot bakgrunden av amerikansk efterkrigstid. Läskreklamen, kolorerade tidningar, cowboyfilmer – Lolitas besatthet av att konsumera allt som reklamen erbjuder är ett genomgående tema i romanen. Hon beskrivs som reklamens huvudsakliga objekt – och dess viktigaste subjekt.
Men trots det – den tuggummituggande Lolita och hennes motbjudande och ömkansvärde förövare Humbert Humbert är ändå de enda levande människorna bland de uppstoppade.
Humbert ser med förakt på sina handlingar men han försvarar in i det sista sin längtan efter äkta skönhet och sann kärlek.
Lolita bryter sig ut ur sin trånga kolorerade värld och erövrar ett inre liv med ofattbar själslig ansträngning. Hon är ljuset – men Nabokov vore inte Nabokov om han slentrianmässigt följde den själlösa impulsen till sedelärande harmoni.
Vägen till Lolita var lång. Först med romanen Ögat från 1930 började Nabokov på allvar arbeta med de fyra elementen som på ett definitivt sätt sprängde romanens ramar.
Dekonstruktion av verklighet, öppna slussar till det omedvetna, medvetandeström och symbolismens poetik fick sin fullbordan i Lolita, en gränslös text som kryper utanför omslagets kanter. Skummet jäser och pöser under texten, bakom den, mellan den och över den.
Skrattet fastnar mellan tänderna. Lolita är en komisk roman men den är också grotesk, absurd och på sina ställen olidligt motbjudande.
Humberts övergrepp är grymma och romanen hade inte gått att läsa om den vore skriven i en psykologiskt realistisk tradition. Den hade varit ett snuskigt pekoral om Nabokov ens hade försökt närma sig det vi kallar ”trovärdigt” och ”igenkänning” – själlösa kvaliteter i det vi tror är litteratur.
”Lolita” är ett ställningstagande som både är estetiskt och politiskt.
Självklart skulle boken bränts på bål om den hade funnits på tyska bibliotek 1933. Den kommer med all säkerhet att brännas på alla bokbål som någonsin kommer att anordnas framöver.
Lolita är friheten. Men friheten har ett högt pris. Den betalas med fullkomligt förbrända offer.
Lolita dör i barnsäng på juldagen efter att ha nedkommit med en dödfödd flicka. Hon dör i en stad som heter Gray Star. Den grå stjärnan – i stället för stjärnan över Betlehem.
Julen är inställd.
