Provokation utan ansvar
Åsa Linderborg: Det riktigt omskakande med filmen Play, är tassandet kring den
DEBATT
Jag försöker sammanfatta filmen Play för min tolvåring: tre killar i tioårsåldern blir rånade på sina mobiltelefoner av fem lite äldre killar, som är svarta.
– Och?
– Det hände egentligen inget mer. Fem våldsamma, beräknande svarta killar rånar tre passiva svennebarn.
– Är han som gjort filmen typ Sverigedemokrat eller nåt?
– Nej, verkligen inte.
– Men varför gjorde han en sån film då?
Ruben Östlund vet att hans publik tillhör den del av medelklassen med intellektuella ambitioner som bejakar det mångkulturella samhället. Han vill skaka om såna som mig. Men vad vill han att jag ska tänka?
Att fattigdomen i invandrarförorterna är så stor, att de som bor där måste ta andras grejer? Vissa är fattiga och andra är rika. Kan filmens ärende verkligen vara så banalt?
Play ropar efter civilkurage; ingen ingriper för att hjälpa de hotade pojkarna. Men beror det på att rånarna består av grabbar med invandrarbakgrund? Eller att vi inte tar barn på allvar? Handlar det om en allmän konflikträdsla? Filmen antyder inget svar.
Efter filmen gick jag till Coop. Det var bara jag där och en pappa med sin son. De var svarta. Inom loppet av en nanosekund rullade min ofrivilligt förprogrammerade hjärna upp samma förvirrade trailer över historiens gång som den alltid gör när jag ser en färgad människa: slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin ... en förortsmobb som stjäl mobiltelefoner.
Jag vägrar tro att det är detta – ytterligare en schablon – som Ruben Östlund vill uppnå. Men vad vill han då?
Jonas Hassen Khemiri menar att Play är rasistisk, rentav fascistoid (Dagens Nyheter 18 nov). Det hade kunnat vara ett effektivt debattinlägg om inte Khemiri sjabblat bort kritiken i ett 47-punktsprogram om gråt. Punkt 37: ”Jag grät för att de var mänskliga, eller så grät jag för att de inte var mänskliga nog.”
Som Anneli Jordahl konstaterar, är tårögdhet en känsla som den här hösten tagit sig in på kultursidorna (Aftonbladet 23 nov). Kanske är det ett uttryck för vår tids ”emokrati”.
Helig ilska eller stenhård analys anses primitivt och gammaldags. Att gråta över främlingsfientlighet och barnfattigdom är däremot fint och humant.
Det riktigt omskakande med den bekransade Play, är tassandet kring den. Att ingen vågar ta konflikt med en arty filmare som slänger ur sig en massa provokationer som han inte riktigt tar ansvar för. Det kanske funkar i kretsen av en självgod invandrarpositiv medelklass i Stockholms innerstad, men om filmen får spridning? Den som ställer den frågan anklagas osvikligt för folkförakt – ”jag kan värdera det här men inte vanligt folk” – men det är en risk jag tar.
Åldergränsen för Play är 11 år.
I efterhand är jag lättad att tolvåringen inte kunde följa med när jag frågade om vi skulle gå på bio.
