De bluffar om fusket

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-11-19

PETTER LARSSON granskar den statliga utredningen om socialförsäkringarna

”Tio miljarder i bidragsfusk.”

”Fusk och missbruk kostar 18-20 miljarder kronor i bidragssystemen.”

Så sammanfattade tidningarnas nyhetssidor FUT-delegationens beräkning av svinnet i 46 försäkrings- och bidragssystem. FUT – Delegationen mot felaktiga utbetalningar – tillsattes av den socialdemokratiska regeringen 2005 och består av representanter för regeringskansliet, myndigheterna och olika organisationer. I fredags (9 nov) kom de med en rapport som genast fick genomslag i medierna.

SVT:s Aktuellt basunerade att ”20 miljarder går upp i rök varje år” och att det nu finns ”svart på vitt hur mycket som betalas ut felaktigt” (9 nov). Ledarsidorna följde upp: ”Fusk-Sverige” skrev Expressen. ”Rapporten om fusket och svinnet är nedslående” tyckte Dagens Nyheter. ”Kontroll, karens, straff, färre bidrag – allt är ju möjligt om regeringen bara vill” skrev Svenska Dagbladet.

Den som läste noggrannare fick veta att siffrorna i själva verket är osäkra, att det mest handlade om bedömningar. Men vem minns det om några veckor? Dessa 10 fuskmiljarder och 20 svinnmiljarder kommer nu att leva sitt eget liv och användas för att driva fram hårdare kontroller.

Vill man blåsa upp en siffra ska man tala om mörkertal. Det gör det nästan omöjligt att säga emot, eftersom det ligger i mörkertalens natur att ingen vet hur stora de är. Allt man kan göra är att gissa. Det är precis vad FUT-delegationen gör i sin rapport. Metoden kallas expert elicitation.

För varje av de 16 försäkrings- eller bidragssystem som specialstuderats har FUT samlat ihop en handfull personer som antas kunna något om hur systemen fungerar, vilka sätt att fuska det finns och så vidare. De får först gissa omfattningen av svinnet var och en för sig. Sen träffas de och pratar en dag och sedan får var och en gissa igen. Medelvärdet av dessa andra gissningar används som den ”sannolika” siffran.

Ibland har förstås experterna tidigare stickprovsundersökningar, mörkertalsanalyser och annat i bakfickan när de gissar, men ofta utgår de bara från ”egna och kollegors erfarenheter”. Det innebär också att osäkerhetsmarginalerna – skillnaden mellan högsta och lägsta gissning – ibland blir ofantliga.

Till exempel tror FUT att det finns ett svinn på 4,5 miljarder i sjuk- och aktivitetsersättningen (förtidspension). Här finns ingen empirisk undersökning att jämföra med eller utgå ifrån. Men räknar man med osäkerhetsmarginalerna kan det vara allt emellan 2 och 7 miljarder.

Eller ta socialbidragen – den bidragsform där svinnet antas vara störst räknat i procent. Experterna hävdar att i genomsnitt 1 468 miljoner på något sätt betalas ut felaktigt, men gissningarna ligger på allt mellan 484 och 2 741 miljoner.

Räknar man med dessa säkerhetsmarginaler – som naturligtvis också är gissningar – för alla de 16 system som specialstuderats, hamnar de felaktiga utbetalningarna någonstans mellan 7 826 miljoner och 25 984 miljoner. Det vill säga mer än tre gånger så mycket i den högsta gissningen jämfört med den lägsta. Att kalla en sådan uppskattning grov är att smickra den.

Än värre är det med de 30 system som man inte har specialstuderat. Här har FUT bara gjort några intervjuer med ”experter” och gissar därmed på ännu lösare boliner att systemen nog läcker drygt två miljarder. Till exempel kan man ju tänka sig att ålderspensionen – som ju är nästan omöjlig att fuska med – kan bli fel ifall den sökande tidigare i livet fuskat åt sig för mycket sjukpenning.

Ett annat problem gäller hur FUT räknar felaktiga utbetalningar. Det är nämligen rätt lätt att dra på sig sådana, visar det sig. Om man till exempel vill ha bostadsbidrag måste man ju uppge framtida inkomst. Om det sen visar sig att man tjänande för mycket och betalar tillbaka bostadsbidraget, ja då blir det ändå en felaktig utbetalning i rapporten. Och om myndigheten till exempel betalat ut för lite vid ett tillfälle men kompenserar detta vid nästa tillfälle så att det blir rätt i slutändan, ”räknas detta som två felaktiga utbetalningar om felet kompenseras oavsiktligt men som en felaktig utbetalning om korrigeringen är avsiktlig”.

Här handlar det alltså om pengar som på intet sätt försvinner, eller snyltas bort, men som räknas som om de försvinner, dessutom ibland dubbelt.

Om möjligt ännu knepigare är kategorin ”avsiktliga fel” som är den omskrivning man använder för ordet ”fusk”. Det enda definitiva fusk vi med hygglig säkerhet kan fastslå är naturligtvis de fall där någon fälls i domstol. Men de är så försvinnande få att de inte rimligen kan fånga omfattningen av fusket, tror myndigheterna. Därför använde sig försäkringskassan, i sin förra stora rapport om fusket för ett par månader sedan, istället av antal polisanmälda fall – de är ju betydligt fler.

Men som reporten Börge Nilsson påtalar i sin helt lysande kölhalning av försäkringskassans utredningar i senaste numret av Pockettidningen R, strider det mot svensk rättstradition att utgå ifrån att den som är polisanmäld också har felat. Nilsson visar att bara 12 procent av dem kassan anmält faktiskt fälls – må vara att det kan vara lite högre eller lägre på grund av viss eftersläpning hos rättsväsendet. Att räkna polisanmälningar skulle också innebära, att om kassan satte igång och anmäla av bara tusan – vilket är precis vad man gjort de senaste åren – blir resultatet att fusket ser ut att öka, utan att någon annan förändring av verkligheten ägt rum.

FUT inför nu ytterligare ett begrepp: avsiktliga fel. Detta sägs vara ”vidare än polisanmälningar”. Det vill säga misstänkt uppsåtliga fel som inte ens är så brottsliga att de förtjänar att polisanmälas, vilket gör begreppet till ett gummiband av guds nåde. FUT erkänner också mycket riktigt att ”gränserna inte är entydiga” mellan avsiktliga och oavsiktliga fel.

Till rapportförfattarnas heder ska sägas att de berättar hur osäkra deras mätmetoder och resultat är i rapporten. Skam därför att de utan att rodna likförbannat drar hårt på sina 20 respektive 10 miljarder i både pressmeddelande och rapport.

Dessutom gör de sitt bästa för att understryka att det verkligen är jättemycket pengar som försvinner. 20 miljarder, skriver man i en jämförelse som sedan förs vidare i flera medier, ”motsvarar de sammanlagda kostnaderna för polisen och åklagarmyndigheterna (ca 19 miljarder kronor)”.

Trots allt är fusket inte mer än knappt två procent av de över 500 miljarder som varje år betalas ut från trygghetssystemen. Är det så förfärligt? I många andra sammanhang skulle vi tycka att det är ett rätt bra resultat. Särskilt om man betänker att Riksrevisionsverket i sin stora fuskutredning 1995 faktiskt trodde att svinnet var betydligt större än FUT nu tror.

Men så får man inte resonera. När det gäller fusket finns nämligen en infernalisk politisk diskurs. Samtidigt som alla egentligen vet att det inte går att konstruera stora system där det aldrig blir fel, riskerar allt annat än en stenhård nolltolerans att misstänkliggöras som fuskförsvar. När FUT-rapporten presenterades sade till exempel socialdemokraten Tomas Eneroth, vice ordförande i socialförsäkringsutskottet, till Svenska Dagbladet: ”Inget är reella siffror... Men oavsett om det är två eller tio miljarder så är det oerhört allvarligt” (10 nov).

Rena dumheterna förstås. Självklart spelar det roll om det är två miljarder eller fem gånger så mycket. Men Eneroth är tvungen att säga så, annars verkar det som om sossarna inte tar fusket på allvar.

Om denna nolltoleransdiskurs alltså omöjliggör en rationell debatt om försäkringarna, är den desto mer politiskt användbar. Moderaternas skinnömsning till de ”nya moderaterna” har bland annat byggt på att man hetsat medelklass och skötsam arbetarklass mot en vagt definierad underklass som man hävdar ”befinner sig i utanförskap”, det vill säga sjukskrivna, arbetslösa, förtidspensionärer, socialbidragstagare – alla som ”inte jobbar”.

Denna grupp finns naturligtvis inte som grupp i verkligheten. I själva verket är de flesta av oss arbetslösa eller sjuka en del av våra liv, medan vi arbetar en annan del. Men genom att ställa arbetande mot icke-arbetande har moderaterna konstruerat en fiendebild som inte bara kan användas för mobilisering, utan också för att undergräva de trygghetssystem man säger sig värna. Om folk tror att fusket är mer utbrett än det är, ligger det nära till hands att fler börjar fuska. Ingen vill vara solidarisk om alla andra tar för sig. När den spiralen satts igång är det bara en tidsfråga innan vägen öppnas för privata försäkringar, för vem litar på – eller vill ha – offentliga system som läcker som såll?

Ansvaret för detta är mångas: En statlig utredning som presenterar gissningar som fakta. En presskår som givit upp idén om självständig granskning. Och en borgerlighet som hetsar mot ”fuskare”.

Petter Larsson