Kulturhuset kan göra fascister till bokmalar
Jag minns fulla skinnskallar utanför konsertlokalen
Skövde kulturhus är troligen den viktigaste byggnaden i mitt liv. I yngre tonåren upptäckte jag ungdomsgården i källaren där punkarna hängde, där fritidsledarna lät småglinen sköta kassan och den legendariska sångaren i Brutal onani – Erik Törnqvist – höll till. Några år senare flyttade jag upp en våning, som engagerad i den årliga filmfestivalen på biografen. I samma veva började jag min kritikerbana som teaterrecensent några rum bort.
När jag knappt två decennier senare flyttade tillbaka till Skaraborg rörde jag mig upp ytterligare en våning, där konstmuseet ligger och ungarna finner ro att måla. Ganska ofta morsar jag på Erik, numera alltiallo i huset: han roddar med utställningar och spelar fortfarande punk i källaren.
Skit i postmodernismen, den abstrakta konsten och autofiktionen – kulturhuset är 1900-talets stora innovation på kulturområdet. Skövde kulturhus var först i landet (1964) och ritades av arkitekten Hans-Erland Heinemann. Hans idé var att sammanföra kulturlokaler och på så sätt vinna ”överspridning”. Det vill säga att besökare med ett ärende på biblioteket skulle titta in i en närliggande lokal, till exempel konstmuseet. Viktigt för socialisten Heinemann var att allt skulle vara gratis eller billigt: kulturen skulle bli en del av den generella välfärden.
Själv är jag Heinemanns provrörsbarn. Jag började som kängpunkare i källaren och slutade som konstbesökare i toppen – som om jag hittat en hemlig hiss i elfenbenstornet, öppen för alla. För kulturhuset upplöser föreställningen om högt och lågt: där finns bara en kultur och den inkluderar allt från crust till konkretism.
Själv minns jag hur fulla skinnskallar stod och vinglade utanför konsertlokalen i Skövde, som ironiskt nog hette Valhall
I det senaste numret av OEI, med titeln ”Organisering!? Rum för kultur”, ägnas flera bidrag åt kulturhuset och Folkets hus. Det är sommarens stora måsteläsning. Jag tror att ganska få förstår hur dessa antikapitalistiska bastioner sprider kulturdemokrati över staden. I numret kan man bland annat läsa Elof Hellströms och Sebastians Dahlqvists spränglärda text om Hägerstenåsens Medborgarhus och lära sig att frågan om fin- och fulkultur främst utgör ett rumsligt problem. Att OEI:s lokaler där ligger vägg i vägg med studiecirkeln om country river ner mer hierarkier än vad någon kulturjournalist eller litteraturteoretiker kan göra.
Det finns ett kort på mig från barndomen där jag sitter i en öppen stennäve utanför biblioteket i kulturhuset i Skövde. Det är en kopia av Liss Erikssons La Mano, monumentet över spanska inbördeskriget, som påminner om kulturhusets antifascistiska ursprung. I sitt bidrag i OEI skriver Kim West att kulturhuset som idé uppfanns av Folkfronten i 30-talets Frankrike. Tanken var att om vardagen organiserades så att kulturens “fria tid” blev dess ”viktigaste element”, skulle det underminera konkurrenssamhället. Den ständiga tävlan på marknaden betraktades nämligen som roten till fascismen.
Själv minns jag hur fulla skinnskallar stod och vinglade utanför konsertlokalen i Skövde, som ironiskt nog hette Valhall. Visserligen var det väl oftast ”jävla rödingar” som spelade – men konserterna var nästan gratis, och ”var det punkspelning så var det”. Det skulle inte förvåna mig om några av de gamla skinsen sitter på biblioteket och läser idag – uppslukade av kulturens fria tid. Sedan länge befriade från den imbecilla idén om att raser konkurrerar med varandra.
