Patrick Modiano: Har ett märkligt band med Sverige
PARIS. En rörd, glad och möjligen också lite chockad Patrick Modiano tog emot pressen i Paris som nybliven nobelpristagare.
Han hade ännu inte pratat med Svenska akademiens Peter Englund, men ser fram emot prisutdelningen i Stockholm i december.
– Sverige är ett land som jag har ett märkligt band med, säger Modiano när Aftonbladet får en pratstund med honom.
Ett sjuttiotal journalister hade samlats i en alldeles för liten pressal på Gallimard-förlaget i Paris tjusiga sjunde arrondissement på torsdagseftermiddagen.
En glad överraskning var den generella analysen av att årets Nobelpris i litteratur tilldelats franske författaren Patrick Modiano, 69.
– Jag var ute och gick när jag fick beskedet och … ja, jag fortsatte att gå. Jag blev väldigt överraskad, det var som att gå in i en bubbla, säger Modiano.
Det återkommande temat i det fyrtiotal romaner han skrivit är Frankrike under andra världskrigets ockupation, något huvudpersonen själv inte trodde nobeljuryn skulle belöna.
– Man ser inte klart när man skriver. Framför allt eftersom det känns som att jag skrivit samma bok i femtio år. Jag minns när man var ung, Camus och de andra författarna … det känns lite overkligt att plötsligt höra till samma tradition med författare från min ungdom, säger Modiano, som sällar sig till en skara på 15 franska författare som tilldelats Nobelpriset i litteratur.
”Har mitt barnbarn i Sverige”
Om ett par månader väntar prisutdelning i Sverige, ett land Patrick Modiano har täta band med eftersom hans dotter Marie bor där med sin man, den svenske musikern Peter von Poehl, och deras gemensamma son.
– Jag har mitt barnbarn i Sverige, han är svensk. Det gör också att det här är lite rörande.
Åker ni dit ofta?
– Sedan min dotter flyttade dit har jag varit där några gånger. Och det är lite lustigt att svenska var det första språk som min allra första roman översattes till, när jag var 22. Jag har ett märkligt band till Sverige.
Har Peter Englund från Svenska akademien fått tag på er ännu?
– Nej, jag har inte lyckats prata med honom än.
Så ni har inte fått motiveringen direkt från honom?
– Nej, men jag hörde ett litet uttalande läsas läsas upp. Jag är väldigt rörd. Det är ett erkännande och en väldigt precis uppskattning av ens böcker. Man är inte medveten om vad man skriver.
Er förläggare sa att han var förvånad eftersom han trodde att Svenska akademien var, som han uttryckte det ”mer ideologiskt och politiskt orienterad”. Hur känner ni inför det?
– Om man tittar på alla nobelpristagare så … förra årets vinnare Munro är väldigt intim i sitt skrivande. Och de amerikanska vinnarna är till stor del ren skönlitteratur. Om man tittar på tidigare franska vinnare, från 30-talet och framåt, var det på något sätt en annan sorts röst, andra tänkare, visst. Men det här priset visar på mångfald. Visst finns det annan litteratur som påminner mer om politisk kamp, men även skönlitteratur berättar ju om den tid vi lever i. Mina böcker är inte några öppna politiska inlagor, men visst berättar de om en epok och den ångest och problem som finns där.
