Var går gränsen för vad som får sägas nästa gång?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-04-13 | Publicerad 2012-04-19
Dror Feiler: Varför är svenska författare fegare än de israeliska?
Efter reaktionerna på publiceringen av Günter Grass dikt behöver frågan ställas: var går gränsen för vad som får sägas nästa gång?
För när svenska tidningar gång efter annan okommenterat behäftar denna dikt (om Israels innehav av kärnvapen och den fara detta innebär för världsfreden, samt om Tysklands ubåtsförsäljning till Israel) – med antisemitism, då bereder man vägen för Israel som direkt eller genom bulvaner försöker flytta fram gränserna för vilken kritik som kan framföras.
Och detta trots att Grass var mycket mild i sin kritik. Han koncentrerade sig på Israels krigshetsande retorik mot Iran. Han kunde ha sagt mycket mer. Det faktum att det behövs politiskt mod att säga ens detta blir en sorglig reflektion över den politiska kulturen i vårt fria Europa.
Att indirekt eller direkt propagera för åsiktsförtryck och hur mycket enskilda debattörer ska få kritisera andra staters politik är helt enkelt inte acceptabelt och är ovärdigt en demokrati.
Att vi varken sett eller hört PEN-klubben, författarförbundet eller enskilda författare eller kulturarbetare (med några få undantag) protestera offentligt mot de oanständiga beskyllningarna av Günter Grass för antisemitism är därför en skandal och ovärdigt vårt land.
Man frågar sig, var är försvaret av det fria ordet?
Var är glöden att skydda förföljda författare?
Tror man att man gör det israeliska folket en tjänst när man låter högerregeringen sätta gränserna för vad som får sägas om Israel? Tror man att man gör freden en tjänst när man accepterar att Israel täpper till munnen på kritiska röster?
För även om förföljelsen i det här fallet sker i en demokrati och inte är dödlig och även om det är lättare att peka ut länder som Kina, Vitryssland eller Syrien borde svenska kulturarbetarna se faran med detta hukande som är ett lyckat resultat av en kampanj att tysta Israelkritik.
Kan vi anklaga Grass för att överdriva vad Israel kan komma att göra mot iranierna i händelse av krig?
I så fall har vi glömt vad Israel gjorde i städerna nära Suezkanalen och bombningarna djupt inne Egypten under utnötningskriget 1967-1970, när man dödade och lemlästade tusentals civila, däribland barn i en skola som helt ödelades, liksom arbetare i en gigantisk fabrik som bombades under lunchrasten.
Har vi också glömt Beirut, där Israels flygvapen under det första Libanonkriget bombade den västra delen av staden dagligen? Hur många döda fanns det i Beirut - och i Sidon och Tyrus då? Var det 10 000 eller 20 000? Mönstret upprepades i nästa "krig" – det andra Libanonkriget och Operation Cast Lead i Gaza 2008-2009.
Därför – svenska författare och kulturarbetare – bör ni inte vara sämre än Tom Segev, en av Israels mest kända författare och historiker som gått till Grass försvar (Haaretz 5 april), eller journalisten Gideon Levy, (Haaretz 8 april).
De är inte antisemiter, de uttrycker åsikter som många människor har. Istället för att anklaga dem bör vi fundera över vad vi gjorde som ledde dem att uttrycka det.
Så det är ännu inte för sent att bryta tigandet och ställa upp för det fria ordet till försvar för yttrandefriheten och Günter Grass, och till och med skriva (ännu bättre) dikter om Israel och skicka till Israels ambassad och vänta och se vad som händer.
Dror Feiler
konstnär
-