Hundra år av irländsk frihet
Petter Larsson om Irlands befrielsekamp i Brexit-tider
Den 21 januari 1919 inleddes befrielsen av Irland. Då sammanträdde de irländska nationalisternas eget parlament för första gången. Man antog bland annat en provisorisk konstitution och utropade oberoende från Storbritannien. Samma dag överföll och dödade en grupp IRA-soldater (eller Irish Volunteers, som de kallades då) två brittiska poliser.
Två och ett halvt år av gerillakrig, terrordåd och påföljande -brittiska massakrer på civila tog sin början.
Det följdes i sin tur av ett årslångt inbördeskrig bland segrarna, då vänner och gamla stridskamrater ställdes mot varandra.
På ena sidan nationalister, som kunde tänka sig självstyre inom ramen för Samväldet och accepterade att Nordirland skulle förbli brittiskt. På den andra republikaner, som kämpade för en helt självständig republik för hela ön.
Epoken och de svåra vägvalen finns bra skildrad i filmer som Neil Jordans Michael Collins (1996) och Ken Loachs Frihetens pris (2006).
Det är förstås inte riktigt sanningsenligt att i dag utropa 100-årsdagen av det irländska frihetskriget. Irländarna hade återkommande gjort motstånd under flera hundra år av ockupation, och gnistan till frihetskriget tändes redan med Påsk-upproret 1916.
Men ändå känns det symboliskt att när britterna nu förbereder sitt uttåg ur EU, så är frågan om Irlands delning åter den allra mest explosiva. En ny hård gräns mellan Nordirland och Republiken skulle kunna utlösa våldet igen.
Det är möjligt, som de säger, att tiden läker sår. Men på Irland läker de långsamt.