JOHN BERGER: Grass vägrar blunda
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-04-13 | Publicerad 2006-08-23
Utan etik har människan ingen framtid. Det är detsamma som att säga att utan etik kan mänskligheten inte vara sig själv. Etiken bestämmer val och handlingar och föreslår svåra prioriteringar. Den har emellertid ingenting att göra med dömandet av andras handlingar. Sådana domar är ett privilegium förbehållet (ofta självutnämnda) moralister. Etiken innefattar ödmjukhet; moralister är vanligtvis rättfärdiga.
Dessa tankar väcks hos mig när jag läser de makabra fördömanden som i dag riktas mot Günter Grass. Både när det gäller honom som människa och hans betydelsefulla arbete som författare missar dessa fördömanden poängen fullständigt, och de skulle kunna avfärdas som skrattretande, men som mätare på ett särskilt slags moraliskt klimat i Europa på sistone är de oroväckande. De utgör ett exempel på moraliska bedömningar som görs i ett omsorgsfullt konstruerat erfarenhetsvakuum. De är vad som återstår sedan den levda erfarenheten tömts ut, och de innebär ett grällt förnekande av det som vi i märgen känner är verkligt.
Günter Grass, 15 år gammal och med drömmar om att bli en heroisk krigare, gick frivilligt in i armén, och som sjuttonåring lät han sig värvas till Waffen SS. Efter några månader, under vilka han inte deltog i några grymheter - utom den att bära en uniform som med rätta uppväckte en ohygglig skräck - blev han krigsfånge och började med fasa inse vad de styrkor han ingått i hade gjort sig skyldiga till.
Resten av sitt liv som historieberättare ägnade han åt att förstå, skildra och förklara, med djup medkänsla, de motsägelser, grymheter och avgrundsdjupa förluster, och den visdom, okunnighet, feghet och värdighet som människor (person för person) visar prov på i situationer av extrem historisk stress. Ytterst få andra författare i vår tid har en så vidsträckt kunskap om uttalade och outtalade erfarenheter. Grass slöt aldrig sina ögon. Han blev en hederns författare.
Att han var naiv när han var 17 betyder bara att han var 17. Inuti i en berättelse finns det inga misstag, bara genomlevandet av misstag. Och han har levt igenom sina, bättre än de flesta av oss skulle ha gjort.
Moralisterna fördömer också Grass för att han väntat så länge med att ge offentlighet åt detta korta kapitel i sitt tidiga liv; han skrev och publicerade till slut sin självbiografi när han var över 70.
I mina ögon är det uppenbart att han kände att han inte förrän vid denna ålder kunde göra någon verklig rättvisa åt denna incident, som både var ett val och en olyckshändelse. Och med "göra rättvisa" menar jag att berätta historien utan någon överförenkling, så att den skulle kunna stimulera till verklig eftertanke hos framtida läsare. Han valde tidpunkten för berättelsen med modet hos en grävande historieberättare.
För tydlighetens skull beskriver jag en triangel. En av triangelns spetsar är en omfattande (och mycket smärtsam) kunskap om mänsklig erfarenhet. Grass författarskap representerar en sådan spets. Triangelns andra spets är okunnighet, den direkta motsatsen till den första. Dristigheten i Grass beslut att ansluta sig till Waffen SS finns representerad här. Triangelns tredje spets är varken kunskap eller okunnighet utan det rena avvisandet av erfarenheten. Och detta är moralisternas spets. Sådana avvisanden har en lång historia. Minns fariséerna.
Men oskuldens spets, frågar ni kanske, var finns den? Ibland finns den där, precis i slutet av en berättelse.
De rättfärdiga moralisterna föreslår att Grass ska avsäga sig alla de hedersbetygelser som han mottagit för sitt livsverk. Deras förslag visar bara att de, genom att systematiskt vägra att erkänna hans erfarenhet, har glömt vad heder och ära består i. Det har inte han.
John Berger