Soldaterna behöver hela samhällets stöd i ryggen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-12-06
Sedan drygt tio år tillbaka har Sverige militär närvaro i Afghanistan.
Efter önskemål från den lokala regeringen deltar svenska soldater och
officerare i en internationell insats med syftet att skapa säkerhet
för civilbefolkningen.
Det är inte första gången Sverige medverkar i fredsfrämjande insatserutomlands. Redan 1948 deltog svenska officerare som FN-observatörer i Mellanöstern. Under påföljande år har Sverige bemannat 100 000
befattningar i utlandsstyrkan.
En ny omgång svenska tjejer och killar har för bara några dagar sedan
anlänt till Afghanistan. Samtidigt finns det anledning att fundera på
vilket stöd samhället ger till dem som lämnar tryggheten i Sverige för
osäkerheten långt borta.
Jag har suttit ned med många soldater som stått i färd att åka till
Afghanistan. Några har varit där tidigare. För andra är det första
gången. Många har vittnat om hur de allt oftare får klä skott för att
Sverige har militär närvaro i landet. Det kan vara syrliga kommentarer
i skolan eller gliringar på arbetet. Nyligen mötte jag soldater som
inte ens ville berätta för sin omgivning vad de arbetade med. Hellre
tiga än att behöva utstå spydigheter.
Naturligtvis finns det många exempel på raka motsatsen, men historier
som dessa är ändå mycket bekymmersamma. Man märker snart att det rör
sig om vanliga killar och tjejer som inte sällan drivs av ett starkt
engagemang. Ofta har man tjänstgjort utomlands tidigare, upplevt att
man gjort nytta, och efter en tid hemma sökt sig tillbaka.
Låt oss komma ihåg en sak. Vår närvaro i Afghanistan är bestämd av
svenska folket. Inte av soldaterna. Jag har deltagit i riksdagsbeslut
att sända soldater dit. Det gör man inte lättvindigt. Jag vågar påstå
att alla riksdagsledamöter, oavsett partifärg, tänker till en extra
gång innan man trycker på röstknappen i den frågan.
Det finns olika uppfattningar om att vi har soldater på plats i
landet. Många uppskattar vår ambition att skapa säkerhet och göra
livet drägligare för civilbefolkningen. Vissa menar att vi borde
försöka arbeta annorlunda. Andra att vi måste ta hem varenda soldat på
en gång.
Det är välkommet att vi har en debatt om frågorna och vilken åsikt man
har spelar egentligen mindre roll. Framför den gärna till mig eller
någon riksdagsledamot. Men vi ska aldrig lägga över ansvaret för att
vi finns i Afghanistan på våra soldater.
Ämnet aktualiserar också andra frågor. Den allmänna värnplikten är i
färd att ersättas av frivillig rekrytering med anställda soldater,
sjömän och gruppbefäl. Förändringen beskrivs ofta som en
försvarsreform. Mer korrekt vore att kalla det en samhällsreform. Hela
samhället behövs för att möjliggöra den.
Det ställer ökade krav på att stärka banden mellan det militära och
det civila. Försvarsmakten har förbättrat sitt stöd till veteraner som
tjänstgjort utomlands. Nu måste vi ta ett steg till och stärka
samhällets syn på våra soldater och sjömän. Politiska beslut kan
underlätta för en sådan utveckling. Men i grunden är det en förändring
som måste ske hemma runt köksborden. Samt i näringslivets styrelserum
och i skolornas klassrum.
När Sverige fattar beslut om att sända soldater på fredsfrämjande
uppdrag utomlands, borde det vara naturligt att de kan känna hela
samhällets stöd i ryggen när de åker. Liksom att vi självfallet tar
hand om dem på bästa sätt när de kommer hem igen.
Johan Forssell
Riksdagsledamot (M) i försvarsutskottet