Kungen mer värd än du – även i Sverige
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-10-19 | Publicerad 2016-10-18
Debattören: Precis som i Thailand är kungafamiljen lite finare än vi andra – enligt lagen
DEBATT. Thailands kung Bhumibol är död. Thailändarna sörjer, och även i svenska medier rapporteras det om hur älskad han var.
Konstigt vore annat, eftersom motsatsen är förbjuden. Thailands grundlag stadgar att kungen ska ”vördas”, och den som förtalar eller förolämpar honom kan dömas till långa fängelsestraff.
Så har det varit i mer än hundra år, men tillämpningen har snarare skärpts med tiden. Den som anmäler någon för majestätsbrott visar sin egen lojalitet med monarkin – vilket uppmuntrar till rena förföljelser och mobbuppträden. Dessutom utnyttjas den allmänt hållna lagen för att komma åt politiska motståndare. Den har använts som motiv för militärkupper, och den hjälper militärdiktaturen att trycka ned oppositionella.
Efter kung Bhumibols död i förra veckan har det blivit extremt svårt att avvika från den officiella hyllningskören. I helgen greps en kvinna anklagad för att ha skrivit kritiskt om kungafamiljen i sociala medier, enligt bland annat BBC. Hon riskerar nu flera år i fängelse för något som inte ens skulle lett till en anmälan om det riktats mot en vanlig medborgare.
För en svensk framstår det som absurt att någon inte skulle få säga sitt hjärtas mening om ett lands statsskick, eller kritisera det statschefen gör. Men på en punkt är svensk lagstiftning helt lik den thailändska.
Ett brott mot kungen, eller någon i kungafamiljen, leder till hårdare straff än om brottet riktades mot en vanlig medborgare. Det kallas högmålsbrott, och innebär till exempel att brottet förolämpning, som kan ge sex månaders fängelse om det är grovt, istället kan ge fyra års fängelse om det riktas mot någon i kungahuset.
I grund och botten är detta ingenting annat än en skärva av medeltiden som har blivit kvar i lagstiftningen. För en modern rättsuppfattning är det främmande att bestraffa två likadana brott olika beroende på vilket efternamn brottsoffret har.
I riksdagen har det också regelbundet lagts motioner om att avskaffa lagen om högmålsbrott, det vill säga brottsbalkens artonde kapitel, andra paragraf. Sverige ska ha en straffskala som är densamma oavsett brottsoffrets position.
När riksdagen har röstat för att behålla högmålsbrottet, har majoriteten motiverat det med att ett brott mot kungen ”normalt sett riktar sig mot riket och vårt statsskick och inte mot kungen som privatperson”, vilket gjort att man tyckt att ett sådant brott är ”mer straffvärt” än motsvarande brott riktat mot privatpersoner (citaten här från justitieutskottets betänkande 2005/06:22).
Förutom att lagen inte gör den rationaliseringen – ett brott mot kungen ”som privatperson”, till exempel om gärningsmannen inte känt igen honom, är fortfarande högmålsbrott – så håller inte motiveringen när man betänker att brott mot statsministern, som har en viktigare position när det gäller rikets säkerhet och försvaret av demokratin, inte räknas som högmålsbrott.
Den särskilda straffskalan gäller också hela kungafamiljen (”konungahuset”), även de personer som inte alls ägnar sig åt att representera Sverige, och som ännu mindre än kungen har med ”riket och vårt statsskick” att göra till vardags. Men högmålsbrott är det likväl.
Orsaken till att riksdagsmajoritetens argument är så undanglidande är sannolikt att rättskänslan helt enkelt har fått vika för de konservativa krafter som vill ha kvar högmålsbrottet bara för att det gör kungafamiljen till någonting speciellt – lite finare än oss andra. Det får man ju tycka privat, om man har ett behov av att rangordna människor.
Men i lagens mening måste alla vara lika, både som förövare och offer. Brott mot blåblodiga kan inte vara extra allvarliga, om vi verkligen menar att människor är jämlika.
Klappjakten på kritiska röster i Thailand ger oss ny anledning att fundera på om vi verkligen vill dela samma rättsliga syn på monarken – eller om vi hellre skulle vilja kunna kritisera bristen på yttrandefrihet utan att hyckla.
Jenny Grenander, Styrelseledamot och internationell sekreterare i Republikanska föreningen
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.