Ann Lindes resa löser inte krisen med Israel
Moderaterna: Listan på vad som behöver göras är lång
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-10-17
DEBATT. Det är väl känt att relationerna mellan Sverige och Israel är de sämsta någonsin.
Aldrig förr har vårt land haft så lite inflytande i fredsprocessen mellan palestinierna och Israel.
Aldrig förr har Sverige haft så dåliga relationer med Mellanösterns enda demokrati.
Situationen är skapad av den rödgröna regeringen och verkar inte ha varit mer än en servettskiss utan konsekvenstänkande då regeringen bildades 2014.
Sveriges utrikesminister Ann Linde besöker nu Israel för första gången sedan regeringen 2014 ensidigt erkände Palestina som stat.
Det skedde utan någon som helst förankring i Riksdagen eller för den delen krav på den palestinska sidan att åtminstone uppvisa några slags demokratiska tendenser som fria val.
Detta skapade en djup diplomatisk kris mellan Israel och Sverige som i perioder till och med sjönk ännu lägre. Inte minst 2016 då regeringen i Unesco ställde sig bakom, och sedan även röstade blankt, ett beslut som förnekade judisk koppling till Tempelberget.
Eller då dåvarande utrikesminister Margot Wallström anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar i samband med att en våldsvåg sköljde över landet i form av knivattacker och dödligt våld.
Trots detta hävdade Wallström kontinuerligt att länderna hade goda relationer och att Sverige är en vän av Israel.
När Ann Linde tillträdde 2019 var uppförsbacken enorm. Men hennes ambition var god då hon sa att hon gärna hade sett att relationen till Israel hade varit bättre. Och nu, ytterligare två år senare, hör vi återigen att relationerna ska förbättras.
Vad har, under dessa år, i praktiken förändrats? Och framför allt kan man ställa sig frågan vad som behöver förbättras. Enligt Wallström var ju relationerna redan goda!
Att man nu för första gången släpps in i Israel efter sju år av iskyla är inget bevis på goda relationer. Om något så är det ett bevis på ett totalt misslyckande att kunna spela någon som helst konstruktiv roll i konflikten mellan palestinierna och Israel.
Vilket annat land har den nuvarande regeringen skapat samma situation med?
Man kan därför undra om regeringen har någon långsiktig plan för att lösa de problem man skapat? Finns det ens en konkret vilja att förändra sin israelpolitik utöver de utspel som då och då görs i media för att stilla den värsta kritiken?
Att man i förarbetet med Malmökonferensen, där förhoppningen var att världens ledare skulle sluta upp, är på charmoffensiven är fullt förståeligt. Låt oss hoppas att resultaten av detta Forum blir varaktiga och leder till konkret förändring av den nedåtgående spiralen vad gäller judars säkerhet i Sverige, särskild i landets tredje största stad.
Även om mycket lite har hänt rent praktiskt i relationen mellan Sverige och Israel så har i alla fall retoriken från utrikesministerns sida ändrats. Det välkomnas och det behövs.
Listan över konkreta åtgärder som behövs för att bygga upp relationen mellan våra länder igen är lång men några exempel kan ändå nämnas.
För det första behöver regeringen se över det svenska röstmönstret i internationella organisationer som till exempel FN.
För det andra behöver man använda kontakterna med sitt systerparti i Ramallah, Fatah, för att genom dem skapa förutsättningar för vidare fredssamtal. Alltså det man borde ha gjort innan man erkände Palestina som egen stat.
Och för det tredje måste mycket tydliga krav ställas på biståndet vad gäller en utveckling mot demokrati och mänskliga rättigheter i Palestina.
Hans Wallmark, utrikespolitisk talesperson (M)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Så här skriver du en debattartikel