Ja, ni har helt rätt om alla godhetsknarkare
Debattören: Problemet är att ni drar fel slutsatser kring vad det innebär
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2019-02-15 | Publicerad 2018-09-23
DEBATT. Den senaste tiden har ett nytt begrepp fått fäste i folkmun. Det har en negativ laddning och används i regel som ett okvädesord, det vill säga för att nedvärdera en eller flera personer. Samtidigt innebär det ett avståndstagande från en praxis som är lika gammal som människan själv.
Det begrepp jag syftar på är ”godhetsknarkare”.
”Godhetsknarkare” används för att beskriva personer som njuter av att göra goda gärningar och följaktligen ägnar kraft och tid åt att göra livet bättre för andra människor. Därtill kan det finnas en komponent av självgodhet.
En del godhetsknarkare stoltserar nämligen med sina gärningar, vilket anses göra dem ytterligare klandervärda.
Processen för hur nya begrepp tas upp i språket är intressant i sig, men är endast delvis kopplad till hur adekvat uttrycket är. Viktigare i sammanhanget är hur slagfärdigt det uppfattas vara.
Att uttrycket godhetsknarkare fått fäste är i sig inte märkligt eftersom det är sammansatt av två laddade ord, nämligen ”godhet” och ”knarkare”, och för att ytterligare förhöja effekten står de i en form av motsatsförhållande till varandra (godhet = bra; knarkare = mindre bra).
Begreppet godhetsknarkare har etablerats runt uppfattningen att godhet har som primär funktion att bibringa utföraren glädje, medan konsekvensen för mottagaren är sekundär, alternativt anses försumbar.
Ett annat begrepp som förekommer i samband med denna argumentation är ”godhetsapostel” och syftar på individer som ägnar sig åt att sprida budskapet att man ska vara god. Jag antar att jag med mina böcker och föreläsningar personligen har kvalificerat mig för att tillhöra kategorin godhetsapostlar och kommer på grund av detta jäv från och med nu enbart att diskutera begreppet godhetsknarkare.
Jag vill inledningsvis ge en eloge till dem som använder begreppet godhetsknarkare. De har nämligen helt rätt, i dubbel bemärkelse! Problemet, vill jag understryka, är inte uttrycket i sig utan att det dras fel slutsatser om vad det innebär.
För det första har de rätt i att vissa människor har en tendens att låta sin omgivning få veta att de har utfört en god gärning, ja de kan till och med ibland skryta med det. Men belackarna drar märkligt nog slutsatsen att detta enbart skulle mynna ut i ett självförhärligande och menar att handlingen därmed blir banal.
Det är ett väl etablerat faktum att människor inte gör som man säger, men gör som man gör. Detta innebär att vi har en tendens att härma andra människors beteenden. En av flera orsaker till detta är de så kallade spegelneuronen, som gör att vi skrattar när andra skrattar, gäspar när andra gäspar och så vidare.
Vår tendens att härma andra människor får i detta sammanhang som konsekvens att om vi gör något bra så kan det leda till att andra blir inspirerade att också göra något positivt.
Detta sker emellertid bara om människor får reda på vad vi har gjort, vilket leder till slutsatsen att det faktiskt är av godo om vi sätter oss över Jantelagen och berättar om våra gärningar. Denna slutsats drog man redan för 2000 år sedan med formuleringen ”Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan”.
För det andra har kritikerna rätt i att människor ”knarkar” på godhet. Så här är det – när vi gör en god gärning så aktiveras ett njutnings-/belöningscentrum i hjärnans mesolimbiska system. Samarbete, generositet eller att hjälpa andra leder till att belöningssystemet aktiveras.
Nu kommer vi till något som är speciellt intressant för den pågående debatten. Detta njutningscentrum blir nämligen även stimulerat av narkotiska preparat.
Följaktligen är begreppet godhetsknarkare helt adekvat. Vi har en inbyggd funktion i hjärnan som leder till att vi njuter av goda gärningar, vilket beror på ett njutningscentrum som också blir aktiverat av narkotika.
Ja visst är det viktigt att den etiska diskussionen lever. Vi kan samtala om vad godhet egentligen är, konstatera att en handlings konsekvenser kan vara negativa trots att intentionen är god och vice versa, vi kan diskutera pliktetik kontra konsekvensetik, etc etc.
Men att vi ska avfärda människors goda gärningar för att de njuter av det? Ja, det ter sig helt ologiskt. För sanningen är – att godhetsknarkare, det är vi allihopa, ja’ me’ och du’ me’!
Stefan Einhorn, professor och ordförande i Centrum för social hållbarhet vid Karolinska Institutet. Han är också författare och aktuell med boken ”Konsten att göra skillnad”.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.