Vi måste riva den nya högerns åsiktskorridor
Debattören: Alliansen är ingen grund för att till varje pris ta makten
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-10-19
DEBATT. Diskussionerna om regeringsbildningen har tydliggjort ett växande problem i den svenska samhällsdebatten: En ny åsiktskorridor håller på att skapas av en ny höger.
I helgen gjorde Liberalernas och Centerpartiets ledare klart att man inte släpper fram en regering med bara ett eller några Allianspartier. Dagen innan hade Miljöpartiet och Allianspartierna i Stockholms stad tillkännagett sin nya grönblå majoritetskonstellation.
I Stockholm mötte den grönblå koalitionen många positiva och tacksamma kommentarer - men också många argsinta reaktioner. Det ansågs som ett borgerligt svek att samarbeta med Miljöpartiet, som stämplades som ”ytterlighetsparti” av många i sociala medier.
På riksnivå finns inte samma förutsättningar. Här väckte Jan Björklunds och Annie Lööfs besked en ännu större storm av vrede från höger. Såväl tongivande debattörer som gräsrötter kallade det ett svek och löftesbrott.
Det är en mycket underlig reaktion.
Att Liberalerna och Centerpartiet inte vill se en regering som blir helt beroende av Sverigedemokraternas röster i riksdagen är ingen nyhet. Att Liberalerna strävar efter största möjliga genomslag för liberala förslag och värderingar – att detta i Stockholm kan innebära samarbete med Miljöpartiet och i riksdagen nej till allt samarbete med SD, borde inte förvåna någon. Den som låtsas något annat, har antingen mycket dåligt minne eller en väl flexibel inställning till sanningen.
Det vi ser är hur en ny högerfalang i svensk politisk debatt ivrigt bygger upp en ny åsiktskorridor. Byggmaterialet består av vantolkningar och halvsanningar, allt sammanfogat med ett gällt tonläge för att dölja sprickorna i väggarna. Den byggs framför allt i digitala och sociala medier – men får följdverkningar på hela samhällsdebatten.
I den nya åsiktskorridoren ingår en omtolkning av historien. Alliansen - detta liberal-konservativa projekt för att åstadkomma en majoritet som kunde bryta den socialdemokratiska hegemonin – ges ett annat syfte. Alliansen bygger på gemensamma intressen men också värderingar. Den är ingen grund för att till varje pris ta makten, i beroendeställning till ett högernationalistiskt populistparti med nazistiska rötter.
Inom åsiktskorridorens skrikiga väggar förtigs inte bara att L och C varit tydliga hela valrörelsen, eller att våra väljare tydligt tar avstånd från SD-stöd (och att det är det förtroendet Björklund och Lööf har att förvalta).
Där bortser man också bekvämt från det SD säger om att t ex rösta nej till en regering man inte får direkt inflytande över, inklusive Ulf Kristerssons förslag om en regering med bara ett eller några Allianspartier.
Man bortser från att en Alliansregering med ett mandat färre än de rödgröna vore beroende av aktivt SD-stöd i varje riksdagsvotering där denna opposition skulle enas.
Det finns förstås också de som erkänner detta – och tycker att ett SD-stöd inte vore så farligt trots allt. Möjligheten att genomföra Alliansens politik framför allt på det ekonomiska området bedöms då överväga. Här finns bland annat vissa näringslivsföreträdare. Man erkänner att det finns en tydlig värderingskonflikt – men menar att den kan hanteras.
Vissa säger att det handlar om att vara trygg just i sina värderingar. Som om det vore en osäkerhet kring de egna värderingarna som föranleder liberalers och centerpartisters avståndstagande.
Det mest kännetecknande för den nya högerns nya åsiktskorridor är att man försöker slå fast Liberalernas och Centerpartiets ”egentliga” position - den de borde inta. Man gör sig till uttolkare för dessa partiers väljare och deras vilja – raka motsatsen mot den samma väljare uttrycker i opinionsmätningar.
Om vi för diskussionens skull bortser från de tunga sakpolitiska invändningarna mot SD kring såväl ekonomi som välfärd (miljardhål i budgetmotionen, sambeskattning, samvetsfrihet för vårdpersonal, eller förmågan att få en stark reformregering). Vilka värderingar är det då det kretsar kring?
Marknadens frihet: flera näringslivsföreträdare har själva, före valet, lyft fram problematiken i synen på frihandel och europeiskt samarbete men även invandringens betydelse för såväl kompetensförsörjning som ”varumärket” för en liten, öppen och exportberoende ekonomi. Tankens och ordets frihet: där önskemålen om en ungersk (eller efter DR:s nya direktiv möjligen dansk) utveckling och inställningen till kulturpolitisk styrning borde oroa.
Viktigast för vårt liberala ställningstagande är individens frihet och alla människors lika värde – där SD genom sina företrädare gång på gång utmärker sig. Ständiga uteslutningar efter mediala avslöjanden tycks inte hjälpa.
Partiets förste kommunstyrelseordförande blir en person som jämställt hbtq-personer med nekrofiler och pedofiler. Att nominera Björn Söder till vice talman, med dennes historia av uttalanden av rasistisk och homofobisk karaktär var närmast att likna vid en provokation.
Jimmie Åkesson vill nog gärna provocera den huvudmotståndare han ser i ett så kallat vänsterliberalt etablissemang. Dit räknas L och C. Tillsammans med nejet till Kristerssons regeringsalternativ är det ett utslag av SD:s uttalade ambition att skapa ett nytt ”konservativt” block.
Rasmus Jonlund, liberal debattör och kommunpolitiker i Stockholm (L)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Så här skriver du en debattartikel