För oss liberaler är SD:s stöd uteslutet
Debattören: Nationalpopulismen är liberalismens största motpol
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-10-12
DEBATT. Sverigedemokraterna är motpolen till en liberal uppfattning om öppenhet och framsteg. Och vår tids idékamp står mellan dessa motpoler.
Det finns uppenbarligen flera opinionsbildare – även liberala sådana – som gärna ser att en kommande alliansregering vilar på Sverigedemokraternas aktiva stöd; ett stöd som realiseras genom förhandlingar och överenskommelser.
Skälen till detta kan vara flera. Kanske avskyr de Socialdemokraterna mer än vad de fruktar SD? Eller tror de att SD egentligen inte är ett anti-liberalt parti utan under ytan av rasism, förakt, vulgaritet och fruktans retorik finns egentligen borgerliga uppfattningar?
Först det självklara. Självfallet finns det sakpolitiska frågor där olika partier tycker lika. Både med kommunister och med SD. Det ligger ofta till grund för att skriva under samma reservationer i utskotten eller att på andra sätt stödja varandras positioner i riksdagens arbete.
Men vissa frågor är viktigare därför att de går djupare och påverkar villkoren och ramarna för samhällsutvecklingen på ett mer markant sätt. Säkerhetspolitiken, yttrandefriheten, rättsstaten, internationellt samarbete är sådana exempel. Dessa frågor har ofta en tydligare ideologisk koppling. Och det är här det skiljer sig ordentligt mellan SD och de flesta andra partier.
SD är inget borgerligt parti eller ett högerparti. SD kan inte heller bedömas endast efter den traditionella vänster/högerskalan.
Det handlar om värderingar och idéer. Det vi i dag upplever är en kulturell backlash från dem som aldrig känt sig hemma i det frihetliga och progressiva kulturklimatet. Det är människor, som fortfarande värderar det som var fast men har förflyktigats, för att parafrasera Karl Marx.
Populismen kan fyllas med både höger- och vänsterpolitik. SD har ju i riksdagen röstat flest gånger med de rödgröna. Men i fråga om värderingar och kultur är de flesta nationalpopulistiska partier eniga. Nationen eller folket och folkets vilja ställd mot eliten eller ”det vänsterliberala etablissemanget” är centralt i nationalpopulisternas retorik och ideologi.
Ur ett ideologiskt perspektiv är deras syn på migrationen endast ett uttryck för mer djupt liggande idéer: deras människosyn och grundläggande ideologi om ett slags människornas apartheid, med ursprung i filosofen Johann Gottfried Herders uppdelning av människosläktet i olika ”folk”. En idé med stort inflytande i SD:s ideologiska universum.
Alla som bor i ett land hör inte till ”folket”. Bara de som delar nationens kultur - och har en ”nedärvd essens” som det heter i SD:s principprogram – utgör ”folket”. Därför invandringsmotståndet. Och därför också attacken på individuella rättigheter och idén om att flera kulturer kan samsas sida vid sida.
SD ser det som folkviljans uppgift att vårda och slå vakt om den nationella kulturen, eftersom det är där ur folkviljan kommer. Därför SD:s besatthet av den lokala nordiska kulturen. Därför deras syn på skolan, media och public service. Och, viktigt, därför deras syn på rättsstaten.
Vi vet från Polen och Ungern att de inte tvekar att omsätta idéerna i handling när de kan.
Det är både historielöst och ogenomtänkt att tro att de svenska nationalpopulisterna i SD inte skulle använda sitt stöd till en regering för att flytta fram sina positioner. Det är ju själva poängen av att få ett inflytande; att använda den nyvunna makten för att vrida samhällsutvecklingen mot ett annat håll.
Ett ökat inflytande från SD innebär att vi beträder vägen mot slutenhet och statism. Det vore ur ett liberalt perspektiv det sämsta regeringsalternativet.
Ulf Öfverberg, liberal skribent
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.