Lika vård inte för alla
Niklas Prager: Vårdens prioriteringar är en väl dold hemlighet för de allra flesta
En av de frågor som ligger högst på dagordningen i höstens val är hälso- och sjukvården.
Det är inte så konstigt – vi är alla oroliga för vad som kan hända om vi eller våra anhöriga bli sjuka.
Men debatten om utvecklingen av sjukvården är inte så livaktig som den borde vara.
Till exempel har jag inte hört någon diskutera vilka sjukdomar som ska prioriteras före andra. Eller hur man ska komma till rätta med att vissa patienter får en sämre vård än andra – trots att de har samma sjukdom.
En sak vi väljare inte vet något om är ifall behandlingen av just min sjukdom ryms inom landstingets ekonomiska ramar. Eller varför jag får ett nytt och dyrt läkemedel, medan kusinen som bor i ett annat landsting får nöja sig med den äldre, billigare medicinen.
Att landstingen inte kan finansiera alla tänkbara vårdbehov är i och för sig inte märkligt. De skattepengar som landstingen har att använda är en ändlig resurs, och behovet av hälso- och sjukvård kommer alltid att överstiga de offentliga resurserna.
Det som förvånar mig är att inte fler röster höjs för att få landstingspolitiker och andra makthavare att berätta hur deras prioriteringar ser ut. Det kan väl inte vara så att politikerna inte själva vet?
Det finns dock politiker som påstår att prioriteringar inte görs: att alla som har ett vårdbehov får (eller åtminstone ska få) det uppfyllt av landstinget. De flesta som varit i kontakt med vården vet att det inte är sant.
Vårdpersonalen gör varje dag många prioriteringar. De väljer vem av två patienter som behandlas först. De skriver ut en patient med order om medicinering, för att ge plats åt ännu en. De säger nej till operationer eller behandlingar som patienter önskar men som de inte anser nödvändiga eller värda kostnaden.
Och visst, vi måste lita på att vårdpersonalen vet hur en viss patient ska behandlas, och att de med de tillgängliga resurserna gör allt vad som står i deras makt för att ta hand om så många som möjligt.
Men prioriteringar görs – hela tiden. Frågan är i vilken utsträckning de är kända och accepterade av dem som berörs: patienter, anhöriga och andra. Min uppfattning är att vårdens prioriteringar är en väl dold hemlighet för de allra flesta.
Ett exempel på problemet tydliggörs i en Sifo-undersökning Pfizer låtit genomföra för att studera allmänhetens kunskap om vården av patienter med demenssjukdomar. En av frågorna löd: ”Tror du att Alzheimerpatienter får olika vård beroende på var i landet de bor?” Och överraskande svarade hela 88 procent ja. Åtminstone var det överraskande för mig, men tyvärr är det alldeles korrekt.
Det finns en fullständig slumpmässighet i vilken vård du får om du drabbas av demens. Som exempel kan nämnas att ett landsting som Örebro satsar ungefär 2 000 kronor per år och patient på bromsmediciner, medan man i Västerbotten tycker att sådana patienter behöver läkemedel för cirka 7 000 kronor. Inga rationella skäl finns till en så stor skillnad.
Vi ställde också frågan: ”Tycker du att sjukvården lokalt i olika delar av landet ska bestämma vilken vård demenspatienter ska få, eller ska vården vara lika över hela landet?” Här svarade 90 procent att de tyckte att demensvården skulle vara lika.
Nio av tio tror alltså att demensvården är olika beroende på var man råkar bo – och lika många tycker att det är fel! Här ser vi en enorm förtroendeklyfta i den svenska sjukvården.
De som har ansvar för att brygga över denna klyfta är de politiker som har ansvar för sjukvården. Det är deras ansvar att skattepengarna används förnuftigt och att alla patienter får en bra vård. En viktig del i detta är att prioriteringarna mellan olika sjukdomar blir öppna och tydliga – det skulle vara hälsosamt om det var en fråga vi diskuterade inför höstens val.
Vi inom läkemedelsindustrin är gärna med och tar vårt ansvar för att en sådan diskussion ska vara möjlig.
