Inlindad kritik gör ingen skillnad alls
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-07-01 | Publicerad 2015-03-27
Debattören: Självklart kostar det att tala klarspråk om mänskliga rättigheter
Margot Wallströms uttalanden om Saudiarabiens medeltida behandling av regimkritiker fick förmodligen större konsekvenser än vad hon hade väntat sig. Det finns giltiga argument både för att hon gjorde rätt och för att hon borde ha varit mer försiktig.
Det som däremot inte finns är alternativet att rikta kännbar kritik och samtidigt upprätthålla vänskapen som om ingenting hänt.
Sverige skulle må bra av en öppen debatt om balansen mellan å ena sidan uppriktighet och å andra sidan ekonomisk nytta när vi uttalar oss om osympatiska regimer. För en politiker är det dock vanskligt att ställa svenska jobb mot regimkritikers rätt att slippa spöstraff. Oavsett var du lägger balanspunkten blir du anklagad antingen för att motarbeta svenska jobb eller för att ta lätt på mänskliga rättigheter. Därför gör Wallströms kritiker hellre Saudi-konflikten till en fråga om utrikesministerns kompetens.
I stället för att säga att Sverige borde hålla tillbaka den mest svidande kritiken antyder de fördömande rösterna att en skickligare utrikesminister hade kunnat rikta lika kännbar kritik utan att skada svenska företag.
Denna tro på en tredje väg som tillgodoser alla intressen är antingen en del i det inrikespolitiska spelet, ett uttryck för naivitet eller en omskrivning för att vi borde nedprioritera bloggares rätt att inte bli piskade offentligt.
Stater och deras ledare agerar vanligtvis utifrån egenintresset. När ambassadörer kallas hem och möten med svenska näringslivsföreträdare ställs in visar det att utrikesministerns uttalande har haft verklig effekt. Kanske större effekt än vad som vad som var avsikten. Saudiarabien skadas av en offentlig debatt om hur landet misshandlar bloggare. Wallströms ord i kombination med Saudiarabiens reaktion satte saudiska regimkritikers situation på kartan, inte bara här hemma utan i stora delar av världen.
De barbariska straffen har därmed förenats med en kostnad för Saudiarabien, samtidigt som utrikesministerns klarspråk är förenat med en kostnad för Sverige. Är vi beredda att betala det priset? Den debatten har politikerna smitit i från.
Diplomati, så som termen används i vardagligt tal, utgår från förmågan att kommunicera utan att skapa konflikter. Det är naturligtvis en förmåga som vi vill att svenska företrädare ska ha, men ingen diplomati i världen är så sofistikerad att den låter oss rikta tuff kritik mot andra andra länder utan att de tar illa upp. Vi kan inte både ta konflikten och inte ta den.
Wallströms motståndare lyfter fram Tyskland som ett exempel på ett land som har kritiserat Saudiarabien och samtidigt upprätthållit goda relationer. Hur har de lyckats med det? Jo, genom att linda in kritiken till den grad att den inte besvärar. Det betyder i sin tur att den inte fyller någon praktisk funktion, annat än för den tyska regeringen som kan säga till väljarna att de nu både har säkrat arbetstillfällen och kämpat för mänskliga rättigheter.
Kampen för mänskliga rättigheter har dock reducerats till att bocka av ett antal kritikpunkter på en mötesdagordning – punkter som noggrant har formulerats så att mottagaren av kritiken inte ska behöva känna sig kritiserad.
Idén om att du kan uträtta stordåd genom att verka i kulisserna är utbredd inom politiken. Inte för att den är sann utan för att den är bekväm. När du inte offentligt står upp för värden som du förväntas försvara kan du hävda att du gör nytta bakom mötesrummens stängda dörrar. Det är sällan sant, men svårt att syna.
Karl Sigfrid
fd. riksdagsledamot (M)