Vi vill veta vad vi äter!
Hans-Olof Nilsson: Det är inte säkert att det är kyckling för att det ser ut som kyckling
På de fina restaurangerna får vi numera veta exakt var sparrisen är odlad, vem som fött upp kossan och vem som odlat potatisen.
Kontrasten är total när man besöker en vanlig lunchrestaurang.
Där får man inte veta någonting om matens ursprung och råvarornas kvalitet. Och om gästerna informerades så är det inte säkert att de skulle äta.
Vem vill egentligen ha en lax som odlats i Norge, frysts, fraktats till Thailand för att tinas, styckas, packas och frysas igen, för att sedan transporteras tillbaka till Sverige? Om gästerna tycker att fisken är torr och trist så kan det bero på att den är restrött. En genomsnittlig lunchlax har nämligen rest cirka 4 400 mil innan den hamnar på tallriken.
Inte heller i livsmedelsbutiken får vi veta vad vi äter och var det är producerat. Livsmedelsindustrin genomgår nu samma globalisering som annan tillverkningsindustri.
Prispressen är stark – inte minst genom att de tre stora handelsblocken Ica, Coop och Axfood satsar på så kallade Egna Märkes Varor, EMV. Tanken är att de ska köpa råvarorna där det är billigast och bereda dem där det är billigast. På det sättet ökar man sina vinstmarginaler på livsmedelsarbetarnas bekostnad, i Sverige och i övriga världen.
Problemet är att konsumenterna inte har någon egen möjlighet att kontrollera vad de äter, eftersom varumärkningen är synnerligen bristfällig. EMV gör ursprungsmärkningen värdelös, eftersom produkterna är sammansatta av råvaror från olika länder. Och hur färsk maten är går inte att kontrollera, eftersom hela förädlingskedjan aldrig redovisas.
Ica svarar för hälften av all livsmedelsförsäljning i Sverige, och resten delas i huvudsak mellan Coop och Axfood. Dessa kedjor har en oerhört stark position både gentemot sina kunder, konsumenterna, och gentemot livsmedelsindustrin.
Handelsblocken utnyttjar hänsynslöst sin makt gentemot livsmedelsindustrin. Prispressen är enorm, men de lägre leverantörspriserna garanterar inte billigare och bättre mat. Prispressen på livsmedelsindustrin leder i huvudsak bara till högre vinster hos handlare och aktie-
ägare i livsmedelskedjorna.
Att livsmedelsarbetare skamlöst utnyttjas över hela världen tar man ingen hänsyn till.
I värsta fall pressas industrin till fusk för att kunna möta livsmedelskedjornas prispress.
Det är inte ens säkert att man äter kyckling även om det står kyckling på matsedeln och det som ligger på tallriken ser ut som kyckling. Ett holländskt företag har pumpat in hydrolyserat protein från gris i billig kyckling från Thailand och Brasilien. Engelska analyser visade att kycklingbrösten från denna leverantör bara innehöll 54 procent kyckling. Resten var vatten, salt, socker, lim, smakämnen och andra tillsatser.
Men olagligt var det inte, trots att konsumenterna inte fick kyckling när de trodde sig köpa kyckling. Särskilt muslimer, som gärna köper kyckling men aldrig fläsk, har verkligen anledning att bli upprörda när kycklingköttet blandas upp med gris.
Sverige går tyvärr inte längre i spetsen för högre matkvalitet som vi gjorde för några år sedan. Då hade vi en jordbruksminister och EU-parlamentariker som slogs för matkvalitet och god djurhållning. I dag ligger fokus på låga priser och skärpning av priskonkurrensen.
Globaliseringen av livsmedelsindustrin har på ett sätt medfört större trygghet för konsumenterna. De stora livsmedelskedjorna arbetar nu globalt för att se till att leverantörer i alla länder följer samma standard för hygien och för olika tekniska krav. Det är en bra utveckling.
Men samtidigt har konsumentinformationen försämrats radikalt. Vi konsumenter får inte längre veta vem som producerat de varor vi köper, var i världen de producerats eller om livsmedelsarbetarna i dessa fabriker har drägliga villkor.
Det här är en utveckling som vi och konsumenterna måste sätta stopp för!
Livsmedelsarbetareförbundet hjälper gärna till med fakta om hur, var och av vad den (alltför) billiga maten tillverkas.