Men var är brudarna?
Birgitta Ohlsson: Under FN:s historia har inte en enda dam lett organisationen
Karlar, karlar och åter karlar. Det blev förstås en man som ny svensk utrikesminister, toppdiplomaten Jan Eliasson. Nu måste Sveriges nya utrikesminister sätta press på Förenta Nationerna feministiskt.
Efter tio år som generalsekreterare för FN slutar Kofi Annan från Ghana vid årsskiftet 2006/2007. Det är dags för en asiat eftersom det är 34 år sedan burmesen U Thant lämnade posten.
Många män känner sig som vanligt kallade. Thailands biträdande statsminister Surakiart Sathira-thai, diplomaten Jayantha Dhanapala från Sri Lanka, Sydkoreas utrikesminister Ban Ki-Moon och Östtimors utrikesminister José Ramos Horta är bara några som påbörjat sina kampanjer.
Men var är brudarna? Under FN:s sextioåriga levnadstid har inte en enda dam lett organisationen. Jag vill med denna debattartikel slå ett slag för tre begåvade asiatiska kvinnor som jag tror skulle bli utmärkta att leda Förenta Nationerna.
1. Burmas oppositionsledare Aung San Suu Kyi.
Född 1945 i Burma och topputbildad vid Oxford. Demokratikämpe som sitter i husarrest sedan 1989 trots att hon vann valet över militärjuntan 1990 med sitt parti National League for Democracy. Tilldelades Nobels fredspris 1991 i sin frånvaro. Villig att kämpa för friheten med sitt liv som insats. En principfast spjutspets som FN är i stort behov av i tider av reformering.
2. UNFPA:s chef, saudiskan Thoraya Obaid.
Född 1948 i Saudiarabien och studerat vid amerikanska toppuniversitet parallellt med att hon arbetat såväl i New York som ute på fältet i Afghanistan och Jordanien. Nu chef för FN:s befolkningsfond som arbetar med bland annat sexuell- och reproduktiv hälsa. Mellanösternexpert som brinner för kvinnors rättigheter och en ständig nagel i ögat på patriarkatet.
3. UNHCR:s f?d flyktingkommissionär, japanskan Sadako Ogata.
Född 1927 i Japan, doktorerat vid amerikanska Berkeley och såväl japansk som internationell toppdiplomat under decennier. Gammal FN-räv som mellan 1990 och 2000 var FN:s
flyktingkommissionär med världens mest utsatta människor i fokus. Fyller snart 80 år men är still going strong i den internationella debatten om alla människors lika värde.
Utöver dessa starka kandidater finns en uppsjö av asiatiskor som bör beredas toppositioner inom FN. Radhika Coomaraswamy från Sri Lanka som varit legendarisk specialrapportör för FN om våld mot kvinnor eller afghanska minister- tillika presidentaspiranter och aktivister som Massouda Jalal och Sama Simar.
Men FN behöver inte bara en rejäl feministisk makeover på generalsekreterarposten – hela organisationen måste renoveras på kvinnofronten. Trots att FN-stadgan från 1945 tydligt uttrycker lika rättigheter för kvinnor och män är dess konventioner om kvinnors rättigheter de mest ifrågasatta med otaliga reservationer, undantag och konservativa, religiösa eller allmänt dumma bortförklaringar varför kvinnor ska förvägras lika rösträtt och samma frihet som männen.
Trots att kvinnor utgör över hälften av världsbefolkningen och 70 procent av de allra fattigaste finns vi inte vid makten.
Andelen anställda kvinnor inom FN har inte ökat nämnvärt och andelen kvinnliga chefer har minskat det senaste året. Kvinnor utgör i dag 26 procent av personalen på de högsta chefsposterna, en minskning med nästan 3 procent jämfört med 2004.
Av 31 avdelningar på FN-sekretariatet med över 20 anställda är det bara fem som når upp till FN:s mål om lika många kvinnliga som manliga anställda.
Världens kvinnor nöjer sig inte tacksamt nigande med att få små smulor från FN-systemets bord. Vi vill ha hela menyn av rättigheter. Om inte ens FN kan vara ett jämställt föredöme där kompetens och inte kön sätts i centrum – varför ska medlemsstaterna bry sig?
Jan Eliasson, vilken kvinna tänker du lansera som ny generalsekreterare för FN?