Domarna pressas att döma oskyldiga
11 Advokater: Rädda rättssäkerheten – ge domstolarna mer resurser
I Rapport den 16 maj kritiserar Justitiekanslern Göran Lambertz landets domare för att vara slappa i sin bevisvärdering. Enligt Lambertz finns det anledning att tro att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser till följd av att beviskraven i främst narkotika- och sexualbrottmålen är för låga.
Detta är en mycket allvarlig kritik framförd av en av landets högsta jurister som bland annat har att övervaka domstolarnas arbete.
Tyvärr kan vi professionella försvarsadvokater inte annat än att hålla med i kritiken och möjligen också sträcka oss något lite längre i vår kritik. De sänkta beviskraven gäller inte bara i narkotika- och sexualbrottmål utan det gäller mer generellt och omfattar också de krav som ställs för att någon skall häktas.
Frågan är nu vad detta beror på. Enligt vår uppfattning är det en rad omständigheter som har lett fram till att situationen är som den är. Generellt råder i Sverige en ”brottströtthet”. Allmänheten vill se resultat. Brottsligheten skall bekämpas och hur framgångsrik denna bekämpning är mäts i antalet fällande domar. Detta synsätt präglar också lagstiftningsarbetet där Bodström, snart sagt, vill få tillstånd en fullständig övervakning av medborgarna under åberopande av att ett effektivt brottsbekämpande kräver extraordinära metoder.
Till detta kommer att den domare som frikänner en misstänkt, särskilt i uppmärksammade mål, riskerar att utsättas för omfattande kritik. Här finns en rad exempel på mål där kritiken varit massiv och dessutom riktat sig mot den ansvarige domaren personligen. Väldigt sällan förekommer denna typ av kritik i fall där någon döms, med undantag för ett antal resningsfall där domstolarnas bevisvärdering kommit att debatteras.
Sammanfattningsvis kan, något förenklat, sägas att allmänhetens förväntan på domaren är att han hellre skall fälla en fria.
En annan mycket viktig påverkansfaktor är stress. Fördelningen av medel till rättsväsendet har även den präglats av ”brottströtthet” i betydligt större omfattning än av omsorg om rättsäkerheten. Bodström lockar väljare genom att lägga resurserna på brottsbekämpning i form av flera åklagare och poliser i sället för att förbättra domarnas arbetssituation.
En intressant jämförelse som i någon mån bevisar detta påstående är att antalet ordinarie domare vid tingsrätterna i Sverige under perioden 1996 till 2005 har sjunkit från 510 till 487 medan antalet åklagare har ökat från 704 (1996) till 750 (2006). Domarna har således blivit färre samtidigt som antalet till tingsrätterna inkomna brottmål, under samma tidsperiod, ökat från 51 307 till 62 735 (om man bortser från så kallade notariemål som inte behöver handläggas av ordinarie domare). Uppenbart är att detta har ökat arbetsbördan för domarna, till förfång för rättsäkerheten.
Att värdera bevisning är en svår uppgift som kräver ett öppet sinne och möjlighet till eftertanke. I lugn och ro skall domaren värdera olika tänkbara hypoteser för att komma fram till vad som verkligen är bevisat. Självklart blir detta svårt när arbetet ständigt präglas av krav att hinna med fler mål. Lika klart är att domare riskerar att påverkas av den allmänna ”brottströttheten” och kraven från justitiedepartementet om en effektivare brottsbekämpning i form av fällande domar.
När Justitiekanslern talar om slapp bevisvärdering så måste detta tas på allvar. Inte bara av landets domare utan kanske främst av våra politiker. Rättsäkerheten har inget pris. En domares arbete skall inte behöva präglas av stress utan i stället skall domarna tillförsäkras en miljö där man i lugn och ro och på ett rättssäkert vis kan värdera den redovisade bevisningen.
De resurser som krävs för att ordna detta måste helt enkelt tillskjutas. De krav på effektivitet som finns inom rättsväsendet måste tonas ned. Öka antalet domare radikalt så kommer rättsäkerheten kunna bevaras även i ett samhälle där brottsbekämpningen blir effektivare annars kommer antalet felaktigt dömda i våra fängelser tyvärr öka.