Repliker: Om adhd-barn och droger
Leif Elinder, specialistläkare för särskolan i Uppsala, har fått reaktioner på sin debattartikel 3/7, där han skrev att barn drogas i onödan och att medicinerna dessutom är farliga.
Du har aldrig upplevt det själv
Jag, född 1958, och min hustru, född 1962, har båda adhd och medicinerar. De gör att vi kan fungera ”normalt” och vi har fått klarhet i varför vi mått och agerat som vi gjort under övervägande delen av livet – vi fick diagnosen först 2003.
När man som adhd:are läser dina synpunkter syns det klart och tydligt att du inte har någon insikt om hur det är att leva med adhd.
Att man kan medicinera, det vet vi som lever med det, men att även kämpa mot omgivningens tyckande är det svåraste som finns, ty någon medicin mot okunskap och dåraktiga åsikter finns inte. När dina okunniga gelikar läser vad du skrivit blir det ett helvete för oss, med skitsnack och trakasserier.
Hur kan man ha åsikter om sådant man själv aldrig har upplevt? Försök förklara en färg för en från födseln blind person.
De flesta känner inte till riskerna
Barn drogas verkligen i onödan! Jag håller helt med Leif Elinder.
Barn med de tvivelaktiga diagnoserna damp/adhd eller ”hyperaktiv” eller andra benämningar, får amfetamin och andra droger som en del av sin behandling.
Riskerna och biverkningarna är skrämmande, vilket de flesta föräldrar inte känner till. De litar på sina läkare som ibland alltför lättvindigt skriver ut dessa preparat – utan att gå till botten med problemen.
Läkemedelsföretagen tjänar miljarder på att sälja den här medicinen till miljontals barn över hela världen.
I stället för att satsa resurser på att hantera de verkliga problemen så drogar vi ner våra barn. Det finns inte pengar till fler lärare i klasserna – men till droger till barnen. Var finns logiken?
Ingen förstår hur vi föräldrar har det
Det är urbota trist att ni genom att publicera Leif Elinders artikel inte låter föräldrar till barn som har neuropsykiatriska funktionshinder komma till tals.
Vad vet egentligen gemene man om vad det innebär att ha ett barn med ett funktionshinder som adhd? Inte mycket.
Hur dessa föräldrar får vardagen att gå ihop med allt vad det innebär att ständigt få kritik för bristande föräldraskap och uppfostran, relationsstörningar som inte finns, kampen om att få en dräglig vardag både i hem och skola.
Bristande förståelse och resurser från skolans värld och mycket mer. Detta skulle ni kunna skriva en rejäl artikelserie om och få ta del av skrämmande historier om hur det är att vara förälder till ett barn med neuropsykiatriskt funktionshinder och vilket motstånd man möter dagligen.
Det är skrämmande att en överläkare med ansvar för särskolan i en stor kommun som Uppsala tillåts agera gud, domare och överstepräst utan tillstymmelse till empati eller förståelse för dessa barns vardag.