Idén om nätberoende är en bluff

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-03-10

Marcin de Kaminiski i slutreplik om huruvida man kan vara internetberoende

Patrik Wincent, vd för Internetakuten, bemöter min kritik av den pågående debatten om vad han själv tills nyligen kallat internetberoende på ett märkligt vis. Trots att jag inte med ett enda ord nämner honom eller hans verksamhet replikerar han med en kaskad av personangrepp och försök till misskreditering. Mina faktiska argument och frågor lämnar han obesvarade.

Om de behandlingsmetoder Wincent och hans konkurrenter använder sig av fungerar är ointressant. Den stora frågan är om man behandlar ett verkligt problem. Eller om man hittar på.

Jag menar att det nät- eller dataspelsberoendekoncept som Wincent saluför är en bluff. Inga trovärdiga belägg för motsatsen har ännu presenterats. De exempel som framförts, likaså de självtest som finns på hemsidan, är särskilt formulerade för att få så många som möjligt att framstå som i behov av behandling. Efter att blivit ställda mot väggen i P1 Medierna har man valt att kalla sitt fokusområde ”missbruk” istället för ”beroende”, men konceptet är detsamma.

Wincent och hans konkurrenter i den självutnämnda behandlingsbranschen definierar ett problem och formulerar sedan en enkel lösning som de själva säljer. Även om det står dem fritt fram att på detta sätt förvilla personer i utsatta situationer, är det givetvis ofint och djupt tragiskt. Särskilt tragiskt riskerar resultatet av detta bli för de barn och unga som av en oroad vuxenvärld skickas på behandlingar för sina nätvanor eller sitt dataspelande.

Marcin de Kaminiski