Låt min fru komma nu
Janne Palmborg: Den svenska byråkratin hindrar vår återförening
Sedan 26 februari 2005 har min fru Lorena Cardenas Palmborg och jag mejlat cirka 1 000 mejl till varandra och talat om hur mycket vi älskar varandra.
Från och med september 2004 började vi nästan dagligen chatta på den öppna chatt som var vår mötesplats. Jag besökte Lorena i Colombia i juni 2005. Omkring 15 oktober 2005 kom Lorena till Sverige på ett besöksvisum som varade i nästan sex månader. Vi gifte oss 28 oktober 2005 vid Uppsala tingsrätt och 28 januari 2006 fick vi kyrkans välsignelse över vår förening vid Uppsala domkyrka.
Under hela denna tid har Lorena och jag knutits allt fastare till varandra och tagit del av varandras personligheter. Jag blev mycket positivt förvånad över hennes ställningstagande gentemot mitt handikapp.
Alla andra kvinnor som jag har mött har sett problemen före kärleken. Lorena är den enda kvinna som vågat ta steget rätt ut. Därför kändes det väldigt naturligt att vi gifte oss.
Visst har problem kantat vår kärlekssaga. De var bland annat språkliga och med myndigheter, men Lorena och jag har klarat problemen.
Att vi har hittat varandra är ett under, ett underbart under. Det kanske är ett par på miljonen som lyckas med det på internet och lyckas vara seriösa mot varann. Nu vill vi återförenas snabbt och ta igen den tid vi har förlorat genom ”den svenska byråkratins” onödiga dröjsmål av vår återförening, det vill säga vår oönskade skilsmässa.
31 mars 2006 återvände Lorena till Colombia för att söka uppehållstillstånd i Sverige. Vi hade fått löfte ifrån svenska Migrationsverket att vi skulle vara återförenade efter ett par månader. Migrationsverket åberopade den nya lag som säger att gifta par ska få det lättare att återförenas i Sverige och lagen började gälla den 1 maj 2006.
Vid hemkomsten till Colombia skulle Lorena gå till svenska ambassaden i huvudstaden Bogota med uppehållstillståndshandlingarna. Hon blev dock fördröjd i tre veckor på grund av sjukdom, svåra vattenöversvämningar i hemstaden och politiskt våld i hemtrakten. När hon slutligen kommer till svenska ambassaden säger en tjänsteman där att hon måste vänta till i slutet av juni för att bli intervjuad. Det innebär att vår återförening inte kan ske förrän i september.
När jag fick reda på det så blev jag mycket upprörd över den långa handläggningstiden. Jag skrev till Migrationsverkets högsta ledning, svenska Bogotaambassaden och två ministrar i den svenska regeringen och vädjade att de skulle ingripa till vår förmån så att vi skulle återförenas snabb.
Alla tre myndigheterna svarade negativt. De åberopade den svenska rättssäkerheten, ambassadernas suveränitet och att ministerstyre ej får förekomma i Sverige. Det sista var lite väl att ta i – det förekommer nog ganska ofta, är jag rädd.
Jag har arbetat som journalist, och som ordförande i en förening för talhandikappade i många år, så jag vet vilket regelverk Sverige har och hur man gör för att få sin röst hörd. Nu har jag dragit mig tillbaka på grund av kraftiga spänningar i min kropp. Det blev väldigt stressigt mot slutet av mitt yrkesliv. Alla som känner mig vet att jag har en livslång cp-skada, men mina tankar är klara. Jag hade tänkt skriva en bok om mitt liv, men så träffade jag Lorena och den underbara kärleken med henne. Hur gärna jag än vill flytta till Colombia med min fru kan jag inte göra det för det finns inga sociala skyddsnät och rättigheter för handikappade där.
Lorena är det absolut bästa som hänt mig i mitt liv. Jag som trodde det var för sent för mig – jag är över 50 år och är gravt funktionshindrad – vem hade trott det för bara tio år sedan. Och vem vet vad framtiden har i sitt sköte – kanske ett kärleksbarn blir frukten av vår förening.
Låt min fru komma nu ?