Förnedrad på svenska idrottsgalan
Karsten Inde: Finaste priset får inte ges till handikappade
Idrott är för massor med ungdomar det största som finns. Där kan man lägga energi och kraft i mötet med utmaningar – att bli snabbare och starkare, att få kliva upp på prispallen och möta beundrande blickar.
Jag såg det i Lidingöloppet där Anders, min son, blev femma i klassen för nioåriga pojkar. Olle, min sjuåring, var kung när han tordes springa Knatteloppet tillsammans med sin bror Kalle, 5. Jag såg det i
S:t Erikscupen där Robert, min elvaåring, kvitterade i slutminuten mot Åkersberga. Jag såg det på Speedo Cup där Niklas, min 12-åring, slog personligt i alla grenar han simmade.
Det är lycka att få prestera , att våga, att utmana sig själv att nå lite längre, lite fortare. Det är lyckan att bli sedd av sin mamma och pappa, av kamrater och ledare.
Lyckan är helig och när den berövas någon så är det fel.
För många, många år sedan fick jag ett samtal från Jonas Jakobssons pappa. Jag jobbade då med ett idrottsprogram för barn med handikapp. Vad kunde Jonas göra som idrottskille? Jonas föddes med en ryggmärgsskada och var därmed berövad många möjligheter.
Men Jonas vände baksidan till en framsida genom hårt arbete och goda gener. Under många, många år tränade Jonas flera timmar varje dag sin stora sport. Skytte.
Han spelade basket och tennis i sin rullstol för att klara de fysiska och mentala krav som hans idrott – skytte – kräver.
Dag ut och dag in siktade Jonas mot sitt mål – att bli bäst. Nummer ett. En längtan som i dag tusentals barn och ungdomar delar med honom. Det är alla de som vill bli en ny Zlatan, en ny Carolina Klüft, en ny Anja Pärson – eller varför inte också en ny Jonas Jakobsson.
Jonas enastående talang och hans vilja gav resultat. Som Zlatan, Karolina och Anja blev han bäst i världen. Närmast oslagbar. Tog tiotalet guldmedaljer i de handikappades olympiad.
Men kan en utanförstående vara bäst? Kan Jonas Jakobsson vara större än en Zlatan, Stefan, Christian, Anja? För många är tanken utmanande. För andra en icke-fråga.
Den idrottsrörelse som skapar lycka hos mina pojkar vill varje år ha svar på frågan ”Vem är bäst?” För detta ändamål skapades Idrottsakademin och idrottsgalan. Man inrättade ett pris – ÅRETS IDROTTSPRESTATION. Priset skulle ges till ”den person eller det lag som har utfört en särskilt imponerande och enastående idrottslig insats, utöver det vanliga eller förväntade”.
Det var bara en hake. Priset kunde plötsligt inte delas ut till en funktionshindrad idrottare. Lyckan av att vara bäst, att stå högst upp på prispallen – att få allt ljus på sig – var bara förunnad vissa. Kriteriet var glasklart. Invalider göre sig icke besvär.
En organisation – Riksidrottsförbundet – som har en inneboende kärna av fair play och rent spel visade ett fördomsfullt ansikte. Oresonligt och befläckat av en unken andedräkt från det förgångna. Man beslutade att utestänga Jonas Jakobsson från lyckan att bli bäst.
De funktionshindrade fick ett eget pris – en egen sandlåda att leka i. Naturligtvis ovationsartat bejublade – av kung och drottning, prinsar och prinsessor, aktade direktörer och medaljbehängda miljonärer, idrottsstjärnor, mediapotentater och makthavare.
Dånet av förnedring tog aldrig slut. Det var en nederlagens dag för svensk idrott och dess heder.
Handikappombudsmannen fann detta förhållande gravt diskriminerande. Idrottsprofilerna i Idrottsakademin, Riksidrottsförbundet och Svenska Handikappidrottsförbundet ställdes i skamvrån. Men Karin Mattsson, ordförande i Riksidrottsförbundet, kan inte acceptera Handikappombudsmannens beslut. RF ville bara väl – ville ge de funktionshindrade något extra, tyckte hon. Karin Mattsson kan inte förstå varför funktionshindrade vill vara likvärdiga.
Idrottsrörelsen har, menar jag, ett fundamentalt problem med denna värdering.
Jonas Jakobssons berövades lyckan att bli nominerad och lyckan att bli bäst. Vad är straffet för detta brott. Vem ber om ursäkt? Vem ser till att det inte händer igen?
Karsten Inde
Är en profil i handikappvärlden. Han
anmälde till Handikappombudsmannen, HKO, att Idrottsakademin diskriminerar idrottare med funktionshinder. HKO gav honom rätt.