Detta är Sverige för mig
Reiner Gatermann: Midsommar är det allra svenskaste som finns
Förr, när jag tänkte på Sverige, tänkte jag i första hand på tre ting: midsommar, Lucia och Nobel. Detta var för många år sedan, innan jag besökte Sverige, först som liftande turist, och innan jag flyttade hit som tidningskorrespondent. I princip har inte mycket förändrats. Nobel spelar i en klass för sig och är knappast jämförbar med midsommar och lucia. Men redan efter några år i Sverige bestämde jag mig: midsommar är det svenskaste som finns.
När jag nyligen diskuterade ämnet med några goda vänner var uppfattningarna delade. Mina argument är följande: midsommar är en glädjefest med djupa traditioner, en folkfest som firas över hela landet, den har inte påverkats av politikernas och myndigheternas regleringsiver och slutligen har ingen regering – hittills i alla fall – vågat belägga midsommarfirandet med något slags direkt skatt. Vilket är ganska ovanligt i ett land vars styrande annars knappast låter tillfällen gå sig ur händerna att öppna nya inkomstkällor för staten. Dessutom – ej att förglömma – infaller midsommar under den årstid där naturen vanligtvis visar sig från sin vänligaste och vackraste sida. Då måste man helt enkelt festa, fira och njuta av livet.
Allt detta ger mig också skäl att inte vilja slå ihop midsommar och nationaldagen. De är två olika ting, som knappast skulle trivas med varandra. En nationaldag, var den än firas i världen, har en officiell del, detta gäller också för Norge. Men på midsommar finns inte plats, och ska inte finnas, för officiella, av myndigheter arrangerade program. Hur många människor skulle komma till Stockholms stadion på midsommardagen för att lyssna till en konsert eller för den delen till Skansen för att utbringa ett fyrfaldigt leve för Sverige?
Efter vad jag har sett nu den 6 juni tror jag att svenskarna är på rätt väg att skaffa sig en egen nationaldagstradition med engagemang och glädje. Som tur är tenderar den mer att likna Norges än Frankrikes. Och den nya traditionen låter midsommar vara så som den är.
Jag hade den stora turen att gifta in mig i fasta, flera årtionde gamla och djupt rotade midsommartraditioner. Det var bara att acceptera och hänga med. Trots att där fanns bland deltagarna, redan före min ankomst, ett betydande utländskt inslag har det inte lyckats med (jag vet inte om det ens försökte) att påverka den svenska traditionen. Och tur är det.
Som sagt, jag hade tur. Men hur är det för alla de andra tusentals utlänningar i Sverige som inte har någon svensk anknytning? Jag kan tänka mig att många känner sig ännu mer utanför på midsommar än på andra festdagar. Visserligen är de välkomna till festplatsen för att hjälpa till att resa majstången, dansa ”små grodorna” med sina barn, köpa korv och öl och på kvällen gå till dansbanan. Men kan de känna sig emotionellt delaktiga? Mitt intryck är att midsommar är den helg där svenskarna är mest upptagna med sig själva.
Jag vet inte hur invandrare i förorter eller stadsdelar där de är i stor majoritet firar midsommar. Jag hoppas bara att de gör ett allvarligt försök att kombinera vad de ser hos svenskarna och tycker om med sina egna traditioner och upplevelser. Det kan bidra till att göra midsommar till en glädjens fest även för dem, så att säga en multikulturell midsommar.
Värst är midsommar för turisterna, som kommer hit just för att fira dagen med den kortaste natten. Vart ska de ta vägen? Kanske till Skansen. Men utanför Stockholm? Gå till de lokala festplatserna? Titta på hur andra festar? Det kan inte vara roligt.
Dessutom har de säkerligen läst mycket om traditioner, det ljuvliga ljuset och alla de trevliga människorna. Och att midsommarfirandets hjärta är Dalarna. Och vad möter de i stora delar av Dalarna, på Öland och vissa delar av västkusten? Motorcykelkaravaner, fylla och bråk. Detta har också blivit en del av midsommar, tyvärr.
Midsommar har, som allt annat, förändrats. Detta märks även i vår egen midsommarkrets. Där står vi inför ett generationsskifte. Dessutom: på festplatsen fattas folk som hjälper till att organisera kvällen. Den gamla gubben, som kände sig som Adonis efter några öl och helst ville dansa med varje närvarande kvinna, finns inte längre. Han uppträdde aldrig störande utan uppfattades som en trevlig prick. Även Neue Zürcher Zeitung skrev för några år sedan om honom och festplatsen. I dag fattas pengar för renoveringen av dansbanan. En cd-spelare har ersatt spelemännen.
Men jag är säker: midsommar kommer att överleva tidens krav på förändringar, i stort sett bevara sina traditoner och förbli det svenskaste som finns.
Glad midsommar.