Sverige måste ut ur Afghanistan
Jan Guillou: Jan Eliassons ädla mål är omöjliga att uppnå med vapen i hand
I en salvelsefull predikotext, utan att någonstans använda ordet krig, förklarade före detta utrikesminister Jan Eliasson varför Sverige måste fortsätta att kriga i Afghanistan (Aftonbladet 10 februari).
Först menar han att vi måste ”fortsätta att arbeta för fred i Afghanistan”, det vill säga kriga, för att hedra våra stupade soldater:
”I detta läge är det oerhört viktigt att ge våra soldater i Afghanistan allt stöd […] att visa att svenska folket står bakom deras fortsatta insatser för fred och utveckling i Afghanistan”.
Detta patriotiska argument för fortsatt krig är inte bara cyniskt och fräckt. Det är ett nytt inslag i den svenska politiska diskussionen, en sorts amerikanisering. Vifta med flaggan, uppfinn nya medaljer, klä de sanna patrioterna i gula band och avfärda all kritik mot kriget som ett svek mot våra pojkar där borta. Det är ett sätt att argumentera som Expressen numera driver konsekvent och dagligen, men det är ovärdigt både en före detta och en blivande svensk utrikesminister.
Jan Eliassons vidare argument för fortsatt svensk krigföring (”fredsarbete”) i Afghanistan är att vi har flera viktiga mål att uppnå:
Den afghanska regimen måste få förmåga att själva sköta kriget.
Vi måsta åstadkomna fred.
Vi måste hjälpa kvinnorna till ett jämställt liv.
Vi måste kväva terrorismen.
Det är helt klart ädla mål. Ingen kan vara däremot. Problemet är bara att om detta vore vår målsättning med kriget så kan vi aldrig segra. Då är kriget för evigt. Och det är detsamma som att förlora kriget och därmed alla de ädla målsättningarna.
Och detta har president Barack Obama redan tydligt deklarerat. Hans nya politik är glasklar. USA har inte längre för avsikt att åstadkomma någon demokrati eller kvinnobefrielse i Afghanistan, det är föråldrade och hopplösa målsättningar som undan för undan hittades på av den förra administrationen under George W Bush.
USA:s krigsanledning är nu en enda. Att i en sista stor militär offensiv knäcka all terrorism i Afghanistan och Pakistan. Därför alla nya truppförstärkningar. Sveriges utrikesminister Carl Bildt och hans brittiske kollega David Miliband anslöt sig nyligen reservationslöst till denna linje (Svenska Dagbladet 28 januari).
När USA med allierade genomfört den nya strategin, vilket skall vara klart före juli månad 2011, kommer de amerikanska trupperna att dra sig tillbaka från Afghanistan och Barack Obama utropa sig som segrare. Det är vad som faktiskt gäller.
Storbritannien, Kanada och Spanien är några av de länder som kommer att följa det amerikanska uttåget. Orsaken är lätt att förstå. Ingen västerländsk general tror längre att man kan döda och bomba Afghanistan till de ädla mål som Jan Eliasson räknade upp, de krigsmålen var hopplösa, redan från början.
Mot den bakgrunden framstår Jan Eliassons gyckel med tanken att somliga fega svenskar vill ”överlåta ansvaret till någon annan” som något försenat. I all synnerhet som ”Någon-annanismen för övrigt är en plåga i dessa tider, om fler länder skulle välja denna väg skulle FN och den internationella rättsordningen skadas allvarligt”.
Storvulna ord. Men vad har svenska soldater att göra i Afghanistan efter att andra, USA och Storbritannien till exempel, dragit sig ur?
De ädla motiven finns ju kvar. Det är förvisso en ytterst sorgesam tanke att Afghanistan antagligen blir en än värre skurkstat än nu efter det amerikanska uttåget. Det är dock ett problem som goda svenska patrioter och soldater inte löser om än aldrig så hedervärda och hjältemodiga. Det finns alltför gott om skurkstater och kvinnoförtryckare på vår jord. Saudiarabien är den värsta. Men allierad med USA.
Vårt krig gjorde ont värre eftersom vår marknadsföring av demokratin var den sämsta tänkbara.