Fler anmäler våldtäkt - polisen får inte svika
Debattören: Det krävs engagemang och kunskap för att ge offren upprättelse
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-09-15 | Publicerad 2017-09-14
DEBATT. ”Att det blev en fällande dom för min våldtäktsman berodde enbart på den polis som förhörde mig. Utan hennes engagemang och varsamma frågor skulle jag aldrig ha berättat.”
Så säger Frida. I dag är hon 19, och när hon var 14 blev hon utsatt för en våldtäkt. Hon fick kontakt med en utredare på sexualbrottsgruppen i Stockholm, och fick i ett förhör chans att lägga bort känslorna om att allt som hänt var hennes ”eget fel”. Frida berättar om hur viktigt bemötandet hos polisen var, att mottagandet och respekten var avgörande för hennes upprättelse.
I dag riskerar våldtäktsutsatta som anmäler att mötas av motsatsen, vilket är skrämmande med tanke på den statistik vi kan ta del av. Den berättar att antalet polisanmälda våldtäkter har ökat med 16 procent enbart i år, samtidigt som Polismyndigheten lägger ned 13 våldtäktsärenden om dagen.
För personer utsatta för sexualbrott som har svårt att berätta vad de har varit med om, är specialutbildade utredare ibland avgörande. För fram till förra året hade Citypolisen i Stockholm en specialiserad grupp som enbart utredde våldtäkter. Den gruppen existerar inte längre på grund av polisens omorganisation.
På plussidan: polisen kan fördela sina resurser bättre. På minussidan: den senaste tidens mord prioriteras före utredningarna av andra brott, till exempel våldtäkter.
Vi lyssnar till frustrerade åklagare som lägger ner våldtäktsärenden på grund av att utredningarna har strandat. Vi hör utsatta vittna om hur det kan ta över ett halvår, ibland mer, att bli kontaktad för ett förhör.
I dag hamnar våldtäktsärenden hos ”grova brott” och konkurrerar med bland annat mord och utpressning. Det kan också leda till att målsäganden riskerar att möta en polis eller en utredare som inte är van vid eller utbildad att förhöra en person som utsatts för ett så allvarligt trauma eller förstår skuld- och skamproblematiken.
Kunskap och intresse är två viktiga faktorer för en att klara upp våldtäktsärenden, där utsatta ofta har svårt att berätta. De skäms. De skyller på sin egen dumhet. Sexualbrott kräver att utredaren vinner den utsattas förtroende för att de ska våga prata och för att få dem att inse att de själva inte har gjort något fel.
Blir de utsatta dåligt behandlade av rättsväsendet, kan det upplevas som en andra kränkning och leda till att deras förtroende för rättsväsendet blir naggat i kanten. Och till skillnad mot andra grova brott är just förhören ofta den avgörande bevisningen.
Att våldtäktsärenden (för att inte tala om internetrelaterade sexualbrott som utnyttjande av barn för sexuell posering, förtal och olaga hot – där straffen bara är böter och många ärenden inte ens utreds på grund av just det) läggs på hög får också konsekvenser för de utsattas rättsprocess.
Där riskerar viktiga bevis, som till exempel vittnens minnesbilder eller raderade filmer från övervakningskameror kan gå förlorade. Regeringen har önskat ”ett starkare skydd för den sexuella integriteten”.
Den önskan är just nu inte närheten av att bli uppfylld. Om vi tycker att det är viktigt att utreda våldtäkter och att försöka lindra utsattas trauman finns det helt enkelt inga genvägar, då måste poliser tillföra resurser och tillämpa de metoder – alltså engagemang och kunskap – som behövs för att hela rättskedjan ska vara säker.
För sexualbrotten och de utsattas skull behövs nu specialiserade grupper i alla polisens sju regioner, med utbildade och engagerade utredare som tar de utsatta på allvar och har uppdaterad kunskap om sexualbrott.
Då kan Frida och andra utsatta för sexualbrott återigen närma sig upprättelse.
Caroline Engvall, journalist, författare (till bland annat ”Ärren vi bär”) och föreläsare specialiserad på sexualbrott
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.