Då fjälla – idag guss
Behzad Dolatabadi: Svenska språket har blivit en klassfråga – igen.
Svenska, rinkebyska, eller rosengårdska. Svenska språket har förändrats i förorterna.
En liknande situation fanns under 1800-talet med urbaniseringen, när Sverige omvandlades från ett jordbruksamhälle till ett industrisamhälle och övergick från ett homogent samhälle till ett mångkulturellt land.
På 1800-talet när ungdomarna började arbeta, kallades de buspojkarna eller kväsare och kväsajäntarna. Under 1900-talet kallas de söderamerikanare eftersom deras kläder var amerikanskinspirerade. Dessa är de första svenska ungdomskulturerna som har funnits i landet. Man kan lätt identifiera ett gäng ungdomar som uppenbarligen har invandrarbakgrund, när man hör dem tala. Man hör en dialekt , grammatiska fel och slangord som man inte förstår. Man kan tolka det som att de här ungdomarna inte förstår svenska. Dessutom har dessa ungdomar skapat sin egen kultur som kännetecknas av klädstilar och konstnärliga uttryck som rap, hiphop och graffiti.
För hundra år sedan flyttade folk från landsbygden till storstäder när jordbruket mekaniserades. En ny samhällsklass, industriarbetarklassen, uppstod. Kungsholmen kallades för Svältholmen, Vasastaden kallades för Sibirien. En liknande utveckling ägde rum i andra område och andra städer. En hel del ungdomar bildade gäng och slogs med grannkvarters ungdomar eller medelklassungdomarna.
I en sådan hård miljö var det viktigt att vara en duktig slagkämpe, såväl i slagsmål som språkligt. Då växte det fram en ny slang, en blandning av ord hämtade från olika dialekter och språk. Exempel på dialektorden är lubba, mastig, nylle, och exempel på romaniorden är tjej, jycke, lattjo, lover, svid, ava. Annat exempel är västgötaknallarnas ordförråd som fjälla, dinka, stålar, bast och pava. Samtidigt dyker det fram andra ord från andra språk som slafa och kymig från tyska och steppa, jobba och najf från engelska.
Många av dessa ord är välkända och andra är glömda i dag. Frågan var varför skulle de då vilja låta som stockholmarna? De ville helst skapa en ny identitet. På 1800-talet hade vi stora inflyttningar från landsorten och i dag från andra länder, situationen är i grunden lika.
Liksom lantisarna hämtar invandrarungdomarna ord från sina modersmål och använder dom som slangord med hjälp av modern svenska eller amerikanskinspirerade slangord. De välkända orden i förorten är de turkiska guss, ayna, samt arabiska keff, jalla, och grekiska ayde. I vissa område förekommer till och med en del ändelser som –ish: rökish och härlish.
Mycket tyder på att det är ordbrist som gör att ungdomarna hittar på egna ord och språk. De växer upp i en miljö där vuxna och kamrater inte behärskar svenskan. Arbetslöshet och fattigdom sprider sig, mest bland invandrarfamiljer och ett segregerat samhälle växer fram. Helt enkelt orkar en del av dem inte ta till sig det svenska språket. En hel del frågar i dag: Varför försöka vara som en svensk när man på grund av namn och utseende inte behandlas som en, även om man är en hederlig infödd medborgare?
Samhället måste lära sig av den levande historien. Det som händer i dag, har hänt tidigare under andra omständigheter. Det är historien som upprepas.
De som klagar mest på ungdomarnas språk och kultur är inte bekymrade över invandrarungdomarnas språk, de bekymrar sig över svenska ungdomars tilltag att ta efter språk och ungdomsstil. Klagomålen både förr och nu gäller i grunden inte språket, utan är uttryck för en rädsla för samhälleliga förändringar och nya sociala grupperingar.
Med en nödvändig solidaritet från samhälle skaffade sig den då fattiga arbetarklassens ungdomar utbildning. De blev bra medborgare – egna företagare, politiker, författare och vanliga, hederliga medel-Svensson.
Vem vet vad kommer att hända om några år och vilka förändringar som väntar i framtiden.