"Jag vill inte befatta mig med förbittrade kvinnor "
Lisa Magnusson om feminism
Lagom till den internationella kvinnodagen den 8:e mars gick en kvinnoseparatistisk demonstration av stapeln, det handlade om att ta natten tillbaka eller nåt ditåt. En av mina vänner ville att jag skulle vara med men jag vägrade. Att ta natten tillbaka gör man väl bäst genom att bli full som en kastrull och ha kul, fnös jag.
Jag känner inget behov av att hänga med folk som – fysiskt och/eller mentalt – är 17 år, olagda och skitarga. Jag vill inte befatta mig med förbittrade kvinnor som ständigt känner sig förbisedda och förfördelade, sorten som aldrig kan se humorn i nåt utan ständigt skriker NU ANVÄNDER DU DIG AV EN HÄRSKARTEKNIK, DITT AS till alla utom sociopatmesarna som smickrar dem och aldrig kallar dem hora. Jag vill inte ha med det att göra.
Framför allt vill jag att feminismen skall vara mer än ett oantastligt sätt för kvinnor att kritisera andra kvinnor som inte beter sig rätt, eller sminkar sig med fel palett, eller knullar fel person på fel sätt, eller helt enkelt i nte följer intern kvinnoetikett. Det gör mig verkligen ledsen på riktigt att den så kallade kvinnokampen kommit att handla om YTA, att den blivit en ursäkt för nåt slags vidrigt snörpig FOSTRAN.
Så nej, jag gick inte med i den separatistiska demonstrationen natten till kvinnodagen, för jag visste att mina så kallade medsystrar skulle ha gjort sitt bästa för att få mig att känna mig som skit, och att de skulle ha stulit natten ifrån mig.
Först när jag stod och bakfyllekäkade pommes frites och sliskslaskiga män försökte slå sig i slang med mig på ett jobbigt sätt och ett gäng snubbar skrek äckliga saker åt en förbipasserande tjej, först då tänkte jag faktiskt att fan vad gött det hade varit med ett gäng attackflator som stormade in och tog natten tillbaka alldeles precis just nu. Men ingen brudmaffia kom förstås, och bara i mitt sinne kunde jag ge varje manligt mongo en höger, en höger, en höger, en höger, en höger, en höger, en höger och slutligen en vänster.
I verkligheten klämtade kyrkklockan tre och som på givet manér sänkte alla vi befittade blicken, höjde axlarna och ökade på stegen, precis som i vilket muslimskt land som helst.
Veckans bästa:
Barbro Lindgren. Som jag älskade hennes böcker när jag var liten! Och de står sig än, märker jag när jag läser om dem. Kanske för att hon är nåt så ovanligt som en barnboksförfattare som inte försöker skriva läsaren på näsan, som inte moraliserar, som inte väjer för de tunga frågorna. Som tar barn på allvar. Och så verkar hon så himla härlig i intverjuer, egensinnig och underfundig och jättemysig. En tant helt i min smak.
Veckans sämsta:
Min karaktär. Jag skulle ju skippa röken, spola kröken och bli en sportig tjej när jag kom hem till Sverige, hade jag tänkt. Vad hände egentligen med det