Min sanning är en annan än Littorins
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2013-08-22 | Publicerad 2013-08-20
”Anna” efter SVT:s program: Som vanligt vinner maktens män
På tisdagskvällen sände SVT programmet ”Min sanning” med förre arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.
I programmet uttalade sig Littorin om uppgifterna om sexköp som fick honom att avgå. Han sa att de inte är sanna.
Aftonbladet Debatt publicerar här en text av kvinnan som är källan till uppgifterna. Hon lever i dag ett ordnat socialt liv och har ett bra jobb och vill därför inte framträda med namn.
Hon är upprörd över att SVT upplåter bästa sändningstid åt en maktens man och hans sanning utan att ta kontakt eller bry sig om hennes.
Här är Annas sanning.
På tisdagskvällen visades ”Min Sanning” med en jätteintressant gäst. En gäst som fått utstå falska anklagelser, som haft ett jobb med stor press, som privat haft det tufft men som ändå kom igenom alla lögner som riktades emot honom. Han fick på primetime i vår statliga television berätta sin sanning: äntligen fick skvallret ett slut, äntligen fick vi veta att han var oskyldig till det som Aftonbladet skrev om honom. Framför allt: äntligen fick vi veta att den där ”Anna” bara ljög, hon var en tjej som ville göra sig en extra hacka och som passade på mitt i Almedalsveckan för tre år sen. Skönt. Nu vet vi att han är den där reko killen som politiker alltid är.
Men det finns en annan sanning. Min Sanning, min egenupplevda sanning. Men den är inte så många, i alla fall inte SVT, särskilt intresserade av.
Det är sju år sedan nu. Det kan tyckas väldigt länge sedan, men minnena av det ligger fortfarande alltför nära för att glömmas bort. De flesta män var högt uppsatta, det kostar ju ändå en del att besöka tjejer och betala för sig hyfsat regelbundet. De flesta sökte bekräftelse, de var olyckliga själar som inte vill något illa – säkert var det så med Littorin också, jag påstår inget annat. Han sökte inget avancerat, han var helt harmlös, han log och var en riktig ”mysfarbror” när han besökte mig.
Men snälla SVT, politiker och alla andra, glöm inte: Littorin var en maktens man som begick ett brott.
Jag är inte ensam om att ha sådana här erfarenheter. Vi är fler. Vi får inte den här upprättelsen. Varför får vi inte det? Varför är det ingen som tycker lika synd om våra trasiga själar och ser vår sida? Varför är ni tysta?
Det fanns även män som var sadistiska. De njöt av att äga, ville se dig så trasig det bara gick. Varje blåmärke de orsakade mot min vilja var en trofé i deras ögon. De här männen begick också ett brott. De sökte också upp mig på nätet, precis som Littorin gjorde. Ska vi ge alla dem upprättelse? Ska de också få sitta i tv-soffan och ge sin sanning? Jag blir så ledsen. Det gör så ont. Det skriker i hela mig att något är fel. Det är ett systemfel!
Egentligen handlade det aldrig om bara en person, det handlade inte bara om att Sven Otto Littorin hade kommit hem till mig och betalade mig för att ha sex med honom. Det var inte det som var det viktiga. Han var bara en av många under de åren. Stackaren råkade bara vara en känd politiker som dök upp i tv och uttalade sig i viktiga politiska frågor.
För mig handlade det redan från allra första början om att belysa det som händer precis nu. Just det här scenariot som SVT nu bidrar till och som spelar upp sig gång efter gång. En maktens man blir åter folkkär – denna gång med hjälp av vår statliga television.
Det känns som en spik i ögat när Littorin nu ska sätta sig och berätta sin osanning rakt in i de svenska hemmen på bästa sändningstid. Det är som att någon hånskrattar mig och alla andra i min situation rakt i ansiktet, ”lilla gumman, du ska inte tro att du kan skapa debatt om något sådant här, vi med makt har annat att tänka på än att du mår lite dåligt av något du har valt att göra i ditt tidigare liv, se så, ut och lek nu”.
Kära SVT, ni kunde i alla fall ha hört av er. Ni kunde sagt ”vi ser dig och vi hör dig”. Jag kräver inte en ursäkt. Jag kräver just ingenting. Bara en bekräftelse, en liten hälsning om att ni tagit del av detta. Att ni är medvetna om att den sanningen ni valt att presentera inte är den hela. Det hade räckt – att någon hos er lyft på luren och kontaktat mig. Ni är journalister, ni vet hur ni ska göra för att komma i kontakt med mig. Det är inget Säpo-uppdrag direkt.
Jag läste krönikan av Kristin Lundell i Svenska Dagbladet den 5/8. Det var som om hon satte ord på vad jag tänkte just då. Littorin, som är symbolen för vad maktens män kan tillåtas göra, ska åter bli folkkär och en ”kul kille”. Jag kontaktade Kristin, berättade att jag fanns. Hon blev glad och tacksam att jag bekräftade det som hon redan visste. Hon verkade förstå vad det handlade om, alltså den stora diskussionen, inte de små detaljfrågorna.
Att det handlar om att det var män som har bra jobb, som fortfarande lever sina perfekta liv, som fortfarande kan leka med tjejers rättigheter varje gång de betalar för sig. Varför? För att jag och andra aldrig någonsin kommer kunna berätta. Vi kommer aldrig kunna bevisa vad som hände.
Jag var inte smart nog att ta med mig systemkameran och röstupptagningsutrustningen för att säkra bevisen. Ska tänka på det till nästa gång. Det är omöjligt att bevisa något i dessa sammanhang, precis som det för köparen kan vara omöjligt att bevisa sin oskuld till fullo. Så där står man, ord mot ord. Men vem tror man alltid på, vem är det som vinner, vem är det som lyfter trofén när slaget är slut? Ja, det är i alla fall inte jag och de andra tjejerna.
Det finns nog de som säger ”jamen sätt dig själv i tv-soffan, stå för vem du är och vad du har gjort!”. Det skulle jag givetvis kunna göra, men det skulle inte ändra något – förutom att jag skulle förlora allt. För det gör sådana som jag, vi kan inte prata oss tillbaka till samhället i en tv-soffa. Vi har inte de kontakterna och det maskineriet bakom oss.
Han skulle fortfarande säga att jag ljuger och att han aldrig sett mig så det finns ingen anledning att träda fram. De i min situation har bara allt att förlora. Vi kan inte ens anmäla en våldtäkt av en betalande kund, vem skulle bry sig om det?
Sitter här och får exakt samma känsla som för tre år sedan. Det var ganska exakt tre år och en månad sedan det där hände i Almedalen. Då satt jag på annan ort och väntade ängsligt på att Mattias [Carlsson, då reporter på Aftonbladet, red anm] skulle ringa. Nu är den där igen, oron i magen. Vill gråta men det går inte. Vill skrika av allt jag bara är värd, men får inte luft. Jag skulle ju bara kunna strunta i allt, varför ska jag ta den här fajten? Det var så länge sen, ingen bryr sig ändå, inget kommer att hända.
Men så är det det här med mitt stora rättspatos, som säger att jag måste ju bidra med det lilla jag kan i den här (egentligen obefintliga) debatten. Många bäckar små …
Vem är Anna? Det är en fråga som många ställer på Flashback. Tydligen finns det många som tror sig veta vem Anna är. Den vanligaste tesen är att hon är fejk. Att hon inte finns. Att det var Aftonbladet som hittade på henne. För självklart vill Aftonbladet inte ha en blå regering. Det förstår väl alla. Och skulle nu Anna finnas är hon troligen en neddrogad rödstrumpa som fortfarande horar och bara vill få bort Reinfeldt. Det sägs också att Anna fick riktigt mycket pengar för att berätta, att hon mjölkar ut vad hon kan. De som hävdar det tror nog att också jag får hutlösa summor även för denna artikel. Så fel de har.
Jag har aldrig fått ett öre från Aftonbladet. Jag har aldrig röstat rött. Jag är inte neddrogad. Jag har ett annat liv nu. Jag är på riktigt.
Ja, jag såg programmet. Jag som många andra såg hans ledsna ögon och hörde hans darrande röst. Jag tyckte lite synd om honom där han satt, det var det nog fler där hemma i stugorna som gjorde. Det är synd om honom, det är egentligen synd om alla som köper och säljer sex. Det kan inte vara någon som föds till att vilja göra vare sig det ena eller andra. Efter programmet kände jag mig tom. Jaha, var det slut nu? Var det hela historien? Har vi alla nu fått hela sanningen?
Alla mynt har två sidor, så även detta. SVT presenterade den ena sidan, nu är frågan – vem vågar vända på myntet för att se vad som finns på andra sidan? Vem vågar lyssna på den andra sidans darrande röst? Troligen ingen, för vi som berättar, vi som är ’den anonyma källan’ varje gång sådant här händer är mest till besvär. Vi är ju anonyma, vi finns ju faktiskt egentligen inte. Så länge vi inte syns och därmed inte finns är det ju heller inget problem eftersom påstådda sexköp då aldrig kan ha hänt – enkelt, problemfritt! Det är så det alltid har varit, det är så det fortfarande är. Det är betydligt lättare och bekvämare att välja att tro på våra ledare och tro makteliten sköter sig, vilket politiskt parti de än tillhör. Låt oss fortsätta tro på dom. Det blir liksom lättare så.
Någon av nedanstående får gärna höra av sig och motbevisa min tes om att ingen vågar se båda sidorna och ge mig en bekräftelse på att jag finns, att de inte ignorerar mig och alla andra i samma situation. Låt oss se vem som blir den första. Om någon har modet att lyfta på myntet och se även den andra sidan.
Partiledaren och statsminister Fredrik Reinfeldt – jag behöver inte veta om du visste något eller vem du tror på, det är inte intressant för mig. Jag önskar bara du tar en minut i ditt schema att uppmärksamma den här historien. Mod och ärlighet är viktiga egenskaper hos en nations ledare.
Justitieminister Beatrice Ask – det handlar ändå om ett av de vanligaste brotten, som är näst intill omöjligt att anmäla och bli fälld för. Jag är glad att de lila kuverten aldrig blev aktuella, men visst har vi ett problem här, något som måste upp på agendan på riktigt?
KD-ledaren Göran Hägglund – representerar det parti som bäst borde se det humanistiska i min vädjan. Jag har stor tilltro till dig och hoppas du inte ser mig och tjejer som mig som bara opålitliga källor. Vi är mer än så.
Valfri annan partiledare – någon som representerar makten, som vill visa mig att ni är något speciellt. Något litet extra vi kan lita på. Ni finns säkert!
Redaktör på SVT – en liten bekräftelse på att jag åtminstone finns vore uppskattat.
Littorin själv – ja det är ju bara att drömma om …
”Anna”
Fotnot: Anna är ett fingerat namn.