Vi trivs bäst i öppna landskap
Gunnar Gustavsson: Ge bönderna avbytare så de kan sköta vår kulturmiljö.
Landskapet har förändrat sig och det håller på att förbuskas. Den som kommer tillbaka till sin hembygd frågar sig likt Wilhelm Moberg: Var har min barndoms landskap tagit vägen? Jan Troell ställde frågan: Vem har stulit min horisont?
Den första paragrafen i kulturmiljölagen från 1988 lyder ”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla.”
Om man vill ha det öppna landskapet kvar och att det ska skyddas och vårdas så måste man också använda det svenska lantbrukets produkter.
Ansvaret för att kulturmiljön finns kvar ska delas av alla. Det räcker inte enbart med verbal verksamhet, typ politiker.
Det är jordbruket som har ordnat landskapet i åkrar, ängar och hagar.
I jordbruket formade människan naturen och utnyttjade de fördelar som naturen bjöd.
Det mångfacetterade mosaiklandskapet där artrikedomen är som störst består av småbruk där individer på olika sätt skapat sin typ av företag och det är de företagen som försvinner först.
Det är svårt att föra samman de mindre företagens arealer till större mera rationella företag dels på grund av ägarstrukturen men också av motstånd på det personliga planet, och dessutom krävs det en nybyggnad med svenska kollektivlöner vilket är otänkbart till våra produktpriser.
Enligt LRF kommer småbruken att upphöra med sin produktion och utbyggnaden av nötköttsproduktionen kommer att ske i nya stora köttkobesättningar, till största delen i slättbygder. Rationell drift på bekostnad av kulturmiljön.
Godnatt hagmark och Välkommen ranchdrift.
Man nämner inte att i en intrigerad köttproduktion tar det fyra år från kvigkalv till det första slaktdjuret och under tiden har man kostnader för foder och byggnader och får skatta för tillväxten. Man måste nog vara kung för att ha den likviditeten eller ha en fru med hög inkomst.
Om det öppna landskapet ska finnas kvar beror inte enbart på ersättningen ifrån EU, som är djurbunden, för den är också oviss i storlek och tid så den känns som ett liv i respirator. För att få framtidstro måste det först bli lönsamhet i köttdjursproduktionen. Den är nu för dålig och bundenheten är för stor för en ensambrukare.
Han är livstidsfånge och friheten är högst åtta timmar och pendelavstånd och om djurhållningen ska fortsätta i mindre besättningar och nya ska ta över så måste det byggas upp en avgiftsfri avbytareverksamhet.
Det är bättre med ett stöd till den verksamheten än ett stöd till vallen i ett kreaturslöst jordbruk.
I köttdjursproduktionen kan en avbytare hinna med flera gårdar per dag.
Det finns många ungdomar som utbildat sig inom djurskötsel och som behöver arbete men som nu lever ett liv utan väckarklocka.
Det går säkert att få hjälp av dagens maktägande partier för de gillar inte stordrift, åtminstone gillar de inte de personer som bedriver stordrift.
Det är inte tänkbart att LRF hjälper till med den lösningen, för då hade de åtminstone försökt förut, men där har den kollektiva känslan försvunnit och deras beslutsfattare består inte av de sämst ställda.
Avbytareverksamheten måste vara avgiftsfri för ensambrukaren, för det räcker att han skyddar och vårdar kulturmiljön men att ansvaret att det görs delas av alla.
Det måste ske snart för varken naturen eller den som tänker avveckla väntar på att något först ska utredas.