Öhh ... Einstein
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-11-28
Professor: Tacka vet jag helt vanlig dumhet!
Det finns ett enormt intresse för att tala om hur korkade folk är. Slår man in ”Stupid” på Google blir det över 102 miljoner träffar. Abba-managern Stickan Andersson har gått till historien med det kärva konstaterandet: ”Folk är inte så dumma som man tror. De är dummare.” O som vi älskar att höra detta!
Bland experterna har det emellertid visat sig svårt att nå en överenskommelse om vad som ska räknas som riktigt urbota dumt. Det verkar vara något som andra ägnar sig åt. Filosofen Hannah Arendt suckade djupt över hur rent ut sagt korkad Adolf Eichmann var, andra har försökt loda djupet av George Bushs stupiditet; Sverigedemokraterna är ovanligt bakom flötet, och vem har inte hört om det svenska kungahuset!
Vid universiteten ägnar forskare mycket tid på att visa på hur intellektuellt undermåliga kollegornas alster är. Få skriver dock om den egna tjockskalligheten. Även om det är svårt att bestämma vad dumhet verkligen är, blir det lättare när man ska peka ut den som är dum. Det är tacksamt som tillhygge, ett sätt att dra gränsen mellan vi och dom.
För de gamla grekerna var det de närmaste grannarna som var dumma. Dem som man kände bäst. Bara tanken på att människor inte bodde i Aten gjorde dem omedelbart till idioter.
Någonting måste ju saknas i deras mentala utrustning. Övertygelsen om att invånarna i grannbyn var rejält korkade levde starkt på den svenska landsbygden under det gamla bondesamhällets dagar. Det var ju dem man slogs med vid dansbanan på lördagskvällen – någon ursäkt skulle man ju ha när knogjärnen åkte fram.
I Stockholm benämnde man med förtjusning invånarna i Södertälje med namnet ”Tälje-tokar”. I Danmark anser köpenhamnare fortfarande att invånare i Århus, den näst största staden, är klena till förståndet. Sverige är det enda land som har ett rikt förråd av vitsar om norrmän. Det framgår av dem att norrmännen är så lantligt bortkomna att man kan brista i skratt vid blotta tanken.
Dummast av alla tiderna igenom, har nog ungdomen varit. Om det är något som kan få vuxenvärlden att brista ut i full moralpanik är det tanken på hur enfaldigt lättledd den är. Jodå, det tyckte Sokrates också! På 1940- och 50-talen mobiliserade man till korståg emot dansbaneeländet och mot den negroida jazzmusiken.
Senare blev det motorsågsmassakrer och annat splatter på video. I dag är det väl närmast dataspelen som får de unga att försumma skolarbetet och gymnastiken. Nu sitter de där med hål i huvudet, omgivna av tomma pizzakartonger.
De man pekar ut är tiderna igenom intressant nog dem man har närmast, dem man känner bäst – grannarna, kollegorna, ungdomen, men också politiker och andra offentliga personer som man möter i medierna och kan forma en uppfattning om. Det är liksom ingen vits att sätta åsneöron på anonyma personer eller grupper.
Den holländske historikern Matthijs van Boxsel har gjort en intressant iakttagelse om hur vi använder begreppet dumhet. I sin studie av dess historia (The Encylopedia of stupidity 2003) kommer han nämligen med ett överraskande utspel.
I stället för att falla in i den vanliga trallen och ondgöra sig över den tilltagande enfalden, menar han att vi skall vara tacksamma emot dumheten. Hela den västerländska civilisationen vilar enligt honom på den. Och då menar han vår beredskap att peka ut folk som både tanketomma, elaka eller avvikande.
Det är ett tecken på viljan till förbättring, ett slags vardaglig övning till att identifiera åt vilket håll vi definitivt inte vill gå.
Sett i det perspektivet kan man rent av säga att Stickan Anderssons helt utan avsikt tog på sig uppgiften att fostra den svenska musiksmaken. De många träffarna på ordet Stupid på Google visar hur angelägna folk faktiskt är att förbättra sig själva – och än mer sina grannar.
Inför framtiden borde vi egentligen vara tacksamma emot folk som kallar oss dumma. Det visar i alla fall att de hyser förhoppningar om vi kan bli bättre. Det är den dagen de inte längre bryr sig vi har anledning att frukta.
Framtidsdebattör:
Jonas Frykman, 65 år, Lund
Professor i etnologi Lunds universitet och expert på Halloween
Det vill jag gräva ner för framtiden: Som en klenod från vår tid vill jag gräva ner mobilen. Ingen pryl i historien har fört människor närmare varandra och vidgat kretsen av kontakter som man intresserar sig för.