Slakten av assistansen fortsätter – trots löften
Debattören: Försäkringskassan har hittat nya vägar att runda lagen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2023-05-24 | Publicerad 2021-12-04
DEBATT. Din hund dör. Dagen efter får du veta att du inte har rätt att fortsätta arbeta. Eller: Ditt gymkort löper ut. Därför får du inte längre gå på toaletten.
Låter det absurt? Det är det också – för alla utom Försäkringskassans handläggare.
Vi borde kunna andas ut nu. Efter den fullständiga slakten av den personliga assistansen, som gjorde LSS till huvudpunkt i förra valrörelsen, hävdar regeringen att man rättat till de värsta orimligheterna.
Till exempel anses det först nu vara ett grundläggande behov att få andas!. Man bestämde också att införa ett så kallat omprövningsstopp – att vi som har assistans ska slippa sitta framför handläggare vartannat år och berätta på sekunden hur lång tid våra toalettbesök tar.
Fristen ska inte vara för evigt, verkligen inte, men politikerna har – äntligen – själva insett att Försäkringskassan inte skyr några medel för att rycka undan mattan för människor som mest av alla behöver samhällets stöd.
De hade dock underskattat sin motståndare. För paradoxen är lika diabolisk som glasklar:
Försäkringskassan fortsätter ompröva och dra in människors assistans, i dag är antalet assistansberättigade det lägsta sedan 2006.
Och detta handlar inte om de (få men förkastliga) fuskfall vi läser om i tidningarna, utan om det som myndigheten kallar ”väsentligt förändrade förhållanden”.
Vad som räknas som ett sådant står utskrivet i lagen: det gäller till exempel om jag flyttar utomlands, mirakulöst slutar vara förlamad eller om jag (mer troligt) blir långvarigt inlagd på sjukhus. Enorma omställningar i liv och hälsa, alltså.
För Försäkringskassan räcker det dock med att en person slutat simma, eller fått avliva sin hund, för att man ska ifrågasätta rätten till assistans. Man baxnar av hur fatalt de missat vad assistansen går ut på.
Personlig assistans har ingenting med träningsform eller husdjur att göra. Vi som har assistans i dag – åtta av tio får fortfarande avslag på sin ansökan – har samtliga stora behov med sådant som att äta, gå på toaletten, förflytta oss och delta i samhället. Inte sällan jobbar vi och har barn.
Hur mycket jag än älskar min hund har den inte det minsta med min assistans att göra – eller för den delen mina medborgerliga rättigheter.
För att runda omprövningsstoppet har också kontrollen outsourcats på de kooperativ och företag som organiserar vår assistans.
I dag kräver Försäkringskassan att anordnarna själva ska förhöra oss användare, och dessutom överpröva våra beslut, som en dålig kopia av diktaturen i det gamla östblocket.
Att de inte har någon som helst rätt att kontrollera sina medlemmars privatliv är visserligen självklart för alla med mellanstadiekoll på svensk samhällskunskap.
Inte minst innehåller våra assistansbeslut ofta en stor mängd känsliga personuppgifter, och omfattas därför av sekretess. Hur gärna Försäkringskassan än vill står de inte över sekretesslagstiftningen.
Ibland "rättar" även Försäkringskassan sina egna beslut och menar att någon fått rätt till assistans som inte borde fått det – och kräver anordnaren på mångmiljonbelopp.
Konsekvenserna blir absurda. Väljer jag, särskilt i pandemitider, att isolera mig i stället för att tävla agility löper jag risken att kallas fuskare.
Situationen är fullständigt rättsosäker för oss med assistans, för att inte tala om rädslan att bli övervakad och ”tjallad” på.
Det första Magdalena Andersson sa som nytillträdd statsminister är att hon vill återta kontrollen över välfärden. Det minsta vi väljare begär är att statliga myndigheter följer lagen.
Annika Taesler, journalist och vice ordförande i föreningen Stil
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.