Investera i barnen – och krossa rasismen
Debattörerna: Det kan få ett högt politiskt pris att inte utjämna orättvisa uppväxtvillkor
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2018-03-20 | Publicerad 2017-07-21
DEBATT. På sommaren märks de sociala skillnaderna tydligt. Alla har inte råd att åka på utlandssemester eller köpa fina cyklar åt sina barn. Trots regeringens reformer för jämlikhet återstår mycket att göra.
Regeringens budgetproposition i september är i praktiken mandatperiodens sista chans att utjämna skillnaderna och öka människors framtidstro. Ta den chansen och slå samtidigt undan fötterna för populism och rasism.
Många barn lever under svåra villkor. Det märks i skolresultat, i ekonomiska resurser, i tandhälsa, psykisk oro och mycket mer. Samtidigt finns det gott om pengar i rika områden. Samhället i stort har inte brist på resurser.
Dessa klasskillnader hör inte hemma i Sverige. Alla barn ska ha rätt till goda uppväxtvillkor. På liknande sätt behöver de som är äldre och har slitit hårt hela sitt liv känna att det finns en god vård och omsorg för dem, och att pengarna från pensionen räcker till ett drägligt liv.
Bristerna undergräver också människors tilltro till det politiska systemets förmåga att leverera resultat. Denna misstro mot etablerade partier ger grogrund åt populism och rasism.
Risken är stor för onda spiraler, där traditionellt socialdemokratiska väljare röstar på högerpopulistiska partier, och det därigenom blir svårare att få parlamentariska majoriteter för rättvisereformer som skulle kunna dra undan grunden för exempelvis Sverigedemokraterna.
Dagens ekonomiska politik är alltför försiktig. Statsfinanserna är starka och det finns parlamentariska möjligheter för större reformer.
Att inte investera tillräckligt för rättvisa uppväxtvillkor kan ha ett högt mänskligt och politiskt pris.
För att få ett land som håller ihop bör regeringen fokusera på följande områden i den kommande budgeten:
Bristerna i barn- och ungdomspsykiatrin är skrämmande. Här måste snabba insatser ske för bättre stöd till unga när de mår dåligt. Samhällets förmåga att se behoven behöver bli bättre, både i glesbygdshem med få vuxenkontakter, i förorter och villakvarter.
Skolor med svåra förutsättningar, i mindre orter liksom i miljonprogrammet, behöver ökat stöd. Närhetsprincipen i grundskolan behöver bli starkare och staten behöver ta ett samlat ansvar för gymnasieskolorna i en viss region. Det brådskar också med reformer av det fria skolvalet.
Förskolan spelar en avgörande roll för att ge barn goda livschanser. Här behövs större resursförstärkningar, inte minst för att ge nyanlända barn en bra start.
Barnfattigdomen måste bekämpas. Jobb för föräldrarna är viktigt, men det krävs även fortsatta reformer genom ytterligare höjningar av barnbidrag och liknande insatser som gratis glasögon för barn.
Uppväxtvillkoren i mindre orter och på glesbygden har fått för lite uppmärksamhet i den nationella politiska debatten. Ordentliga resurser till stöd för utsatta barn måste finnas även i små kommuner med begränsade intäkter. Här har staten ett särskilt ansvar.
Trygghet är en rättvisefråga. Det behövs både förebyggande åtgärder och fler närpoliser för att minska brottsligheten i utsatta områden. Människor i glesbygd och mindre orter ska också kunna känna sig trygga, även om det är långt till närmaste polisstation.
Bostadspolitiken måste vässas. Visst är det bra att byggandet ökar, men det räcker inte när befolkningen växer snabbt. Bostadspolitiken behöver ha ett tydligare fördelningsperspektiv.
Det behövs åtgärder mot samhällets brister. Snabba resultat på centrala områden är avgörande för att slå undan benen för populism och rasism i valet 2018.
Anders Österberg
Mats Engström
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.