”Äldrevård hellre dör jag”
Äldrevården är en brännande het fråga – det har vi verkligen fått bevis för.
Efter lördagens debattartikel ”Våra gamla dör av svält” var gensvaret enormt, hundratals människor har hört av sig med sina synpunkter och erfarenheter.
Här är ett axplock av dem.
Vore det min mamma skulle jag skrika i högan sky
Jag arbetar inom Stockholms stads hemtjänst och har upplevt att ekonomin de två senaste åren har blivit allt hårdare.
För två år sedan hann vi med 6–7 ärenden per dag, i dag måste vi hinna med 10–12 ärenden per dag. Ni kan ju tänka er hur mycket tid jag har till varje vårdkrävande patient ?
Jag går dagligen till en patient som inte får i sig tillräckligt med mat. Vi försöker med olika maträtter som vi serverar vid lunchtid varje dag. Vi har aldrig tid att stanna för att ”truga i henne maten” utan vi kommer på ett tillsynspass två timmar senare då vi noterar att hon endast har suttit och stirrat och väntat på att någon ska komma. Vi värmer då på maten och uppmuntrar henne att äta lite en stund tills vi måste gå till nästa patient. Vore det MIN mamma skulle jag skrika i högan sky!
Hur länge ska detta pågå? NÄR ska politikerna få upp ögonen för detta? NÄR får allmänheten upp ögonen för detta och protesterar?? För det är endast ni patienter och ni anhöriga till våra patienter som kan protestera och förändra detta! Politikerna har ingen empati eller känsla för dessa människor.
Min erfarenhet av äldrevården är att hellre dör jag än att jag blir utsatt för den vården.
F d sjukvårdsbiträde
De äldre borde få bestämma
Under 1980- och 1990-talen arbetade jag vid dåtidens ålderdomshem – vid två stycken som inte hade mer än 40 vårdtagare.
På båda ställena hade vi kokerskor som anammade pensionärernas önskemål, alla rester togs till vara och blev till exempel pyttipanna någon dag efter. Det var mycket bra mat, alla var nöjda och glada, ingen gick hungrig från matbordet.
Den som ville kunde även få sin matbricka in på rummet.
Maten ställdes ut i karotter på borden, behövde någon pensionär hjälp fanns det alltid personal till hands.
Jag som föreståndarinna stortrivdes, den bästa jobbartiden i mitt liv.
Hälsningar Ingrid
Våra gamla har byggt upp samhället – är det här rätt sätt att tacka dem?
Som anhörig har jag fått erfara hur äldreomsorgen fungerar. Aldrig kunde jag drömma om hur det är. I omsorgsgarantin ingår bland annat utevistelse minst en gång i veckan, men i själva verket är den på en del håll obefintlig, liksom den utlovade kompensationen (100 kronor per vecka). Man säger att många gamla inte har lust att komma ut. Året runt? Knappast. Är man ung, frisk och kry kan man duscha flera gånger om dagen. Är man gammal och sjuk får man duscha en gång i veckan, även om det är 30 grader varmt.
Man betalar för städning varje vecka, så jag kunde knappt tro mina ögon när jag som anhörig inför en inflyttning till ett äldreboende fick städa en lägenhet (cirka 25–30 kvadratmeter) som var så smutsig så man misstänker att den överhuvudtaget aldrig städats. I lägenheten fanns urin, avföring, spindelnät, torkad (flytande) medicin samt ingrodd gammal smuts.
Jag beundrar verkligen personalen som ändå orkar trots underbemanning. Till dem vill jag säga: Ni gör ett fantastiskt jobb!
Vilka samhällskostnader ger allt detta? Anhöriga försöker i det längsta vårda de gamla tills de själva går på knäna, för att sedan må psykiskt dåligt av att inse hur illa ställt det är med åldringsvården. Detta kan i vissa fall leda till sjukskrivning. Gamla/sjuka på äldreboendet som inte mår bra kräver mer och mer resurser både i form av mediciner och omvårdnad. Fler personal blir det inte tal om, de får jobba allt hårdare, blir långtidssjukskrivna och kräver rehabilitering och så vidare.
Våra gamla har byggt upp vårt samhälle till den levnadsstandard vi har i dag, är det så här vi skall tacka dem? Vi skulle aldrig drömma om att lämna våra barn till en omvårdnad som inte fungerar, hur kan vi då göra det med våra föräldrar utan att säga ifrån och kämpa för bättre villkor? Kan det bero på att vi själva inte orkar protestera mot ett system som politikerna vägrar syna? Varför inte låta en politiker vistas en vecka, dygnet runt, på ett äldreboende, där denne via rollspel har ett totalbehov av omvårdnad så att han får uppleva hur det är i verkligheten?
Kanske är det på tiden att man prioriterar äldreomsorgen och dess personal samt behandlar våra gamla med respekt och värdighet.
Carina Å
Är 75 och blir väl inte äldre
Jag är 75 år och bor i senior-boende så jag blir väl inte så mycket äldre då, med den behandling vi utsätts för.
Förstörd sömn på grund av buller, svårt att reglera värmen, ständiga passningar med fönstren, korsdrag.
Styrelsen sparar på fjärrvärmeköp av varmvatten så elementen ger ingen värme till lägenheten.
Ändå är det största problemet att det blir för varmt för oss som bara vill ha 20 grader i rummen. 23–27 grader i alla 100 rummen, vilket ingen kan reglera eftersom det inte finns något manöverdon på ventilationsrören.
Det går inte att -släppa ut värmen genom fönstren. Inte fan blir det kallare i rummet, det blåser in överhettad friskluft i tre rör hela tiden. Det som återstår är att öppna så mycket att korsdrag av minus-gradig luft kommer in och blandar ut terrorvärmen.
Uno Strömberg
Nedläggning av central-köken = sorg för de äldre
Med 40 års erfarenhet så har jag upplevt både goda och dåliga tider inom äldrevården. De dåliga tiderna började på 90-talet då man började lägga ner centralköken och de boende fick halvfärdig mat som många än i dag får och som inte smakar speciellt mycket. Personalindragningar har gjort att det inte finns utrymme för något annat än omvårdnad. De gamla, precis som vi, behöver känna dofterna av mat när den lagas, och se fram emot mål-tiden som ska göras lite festligare. I dag finns det inte många äldre-boenden där det lagas mat av personalen, till stor sorg för de äldre som har rätt till en dräglig tillvaro.
Benny Carmenhall
Det viktigaste är att de gamla får i sig maten
”Sjukhuspersonalen hinner inte mata de gamla och sjuka på grund av nedskärningar i vården.”
Så skrev en undersköterska till dåvarande landstingsrådet i Värmland 1990. Undersköterskan var jag! Det är nu 15 år sedan och fortfarande är inte allt bra, fast bättre.
Men jag törs fortfarande påstå att vi inte räcker till för patientens matsituation, varken i kommun eller i landsting.
Det är fel att påstå att neddragningar inte drabbar patient/boende.
Runt mig har tjänster som köksa, baderska, skrivbiträde, köksutkörare, provtagningar och klädförrådspersonal tagits bort.
Städerska tar inte sängbord med mera och vi ska inte tala om allt data- och pappersjobb som kommit till.
Hur kan någon tro att det inte märks?
Även kommunerna har haft neddragningar, och personalen ska städa, tvätta och så vidare, något som någon annan personalkategori skulle klara av. Då skulle den vårdande personalen hinna med att bry sig mera om matsituationen och den vårdtagare som behöver hjälp.
Alla skulle få en god nutritionsstatus och komma ut från vården någon gång.
Landsting och kommuner behöver närma sig varandra och hjälpas åt för att vården ska bli bra.
Det är mycket på gång inom nutritions-utvecklingen men man glömmer bort att ett etiskt bemötande, empati, kroppsspråket och en hjälpande hand i mat-situationen ändå är det viktigaste. Får man inte i sig maten, då är det inte mycket att komma med trots alla nationella riktlinjer och kalori-innehåll.
Riktlinjer och handlingsplaner är bra, men utan mat i magen är det av ringa värde.
Grethe Dahl-Larsson
Vi mår bra av att laga mat
Jag jobbar själv på ett boende för dementa.
Där lagar vi maten själva, vilket ökar kvalitén. Matdoften sätter även i gång aptiten. Vi får billigare och bättre mat, alla är nöjda och glada, både personal och boende.
Nettan!