Irakkriget kräver fler analyser
Staffan Jonsäter: Vi riskerar att tappa engagemanget för utvecklingen i Irak
Sedan de första missilerna avfyrades mot Bagdad har rapporterna från Irak strömmat in i olika former. För de allra flesta har rapporteringen i dagstidningar, i TV och i radio utgjort den dominerande informationskällan.
Tre år in på konflikten har vi nått ett skede när denna nyhetsförmedling består av dagliga inslag och artiklar ofta utan större utrymme för bakgrund och analys. Rapporteringen är ofta deskriptiv och summerar den viktigaste informationen; Bilbomb i Hilla söder om Bagdad dödar 114, 70 döda i flyganfall mot Ramadi, 11 personer dödades av en bilbomb i Mahmudiyah, minst 79 döda i irakisk självmordsattack, gerillaattack i Irak krävde 18 liv osv.
Nyhetsrapporteringen börjar likna utvecklingen på börsen, med det stora undantaget att kursen går stadigt nedåt.
Med detta följer åtminstone två allvarliga problem.
SFör det första riskerar vi att tappa engagemanget för utvecklingen i Irak. En nyhetsrapportering som bara förmedlar specifika händelser utan att erbjuda analys kan lätt alienera oss från det som händer på marken.
Vi får svårt att förstå och när vi inte förstår tappar vi engagemanget.
Med detta riskerar utvecklingen i Irak att lämnas till de krafter som driver och underbygger konflikterna. För att undvika detta krävs omvärldens breda intresse och förståelse.
SDet andra problemet är att en nyhetsrapportering utan analys kan ge en förenklad bild av konflikterna i Irak. Detta kan i sin tur bidra till felaktig hantering och i slutändan påverka konflikterna i sig. Det är därför som det är så viktigt att vi inte bara uppfattar konflikterna rätt utan att vi också beskriver dem korrekt.
Ända sedan stridigheterna mellan olika grupper i Irak startade har vi kunnat läsa och höra om risken för etniska konflikter; det har talats om en ”balkanisering” av situationen i Irak. Tankarna har gått till krigen i före detta Jugoslavien och rapporterna om etniska rensningar. Då var det många som uppfattade dessa konflikter som drivna av primitivt hat mellan serber och kroater.
Idag vet vi att våldet, precis som i Rwanda eller Sudan, handlade mer om makt, politik och resurser. Etnicitet utgjorde framförallt retoriskt brännstoft för skrupelfria eliter. I Irak är grupperna shia, sunni och kurder men drivkrafterna är lika komplexa och den instrumentella användningen av etnicitet och religion lika påtaglig. Det är nu viktigt att vi ser igenom dessa slöjor av sekteriskt våld och lyckas identifiera de verkliga orsakerna till våldet i Irak.
I detta sammanhang har nyhetsrapporteringen en nyckelfunktion.
Utan analys riskerar vi att få en felaktig bild av dessa konflikter. Detta kommer att göra det svårare att hantera våldsamheterna och öka risken för att vi förvärrar dem.
I Rwanda och på Balkan spelade rapporterna om våld motiverat av etnisk tillhörighet rakt i händerna på de eliter som utnyttjade dessa skiljelinjer för sina egna materiella eller politiska syften. Vi får inte göra samma misstag i Irak. Det är därför som dagsrapporteringen måste kompletteras med analys.
Det är dock viktigt att påpeka att de problem som denna nyhetsförmedling medför inte går att lasta bara dagstidningar, TV och radio för. Dessa har begränsade resurser och måste följa andra händelser och skeenden i sin utrikesrapportering. Dessutom råder det inte brist på journalister och andra skribenter som kan förse oss med relevanta analyser.
Problemet är snarare att det inte finns utrymme i den dagliga rapporteringen. Likaså är vi mottagare tydligt begränsade i vår förmåga att tillgodogöra oss denna.
Dock kvarstår faktum: om vi ska förstå och kunna påverka situationen i Irak behöver vi analys och med denna minskar också risken för trivialisering och bristande engagemang.